Einar Askestad: Den egna jorden (MBM Förlag)

 

Nej, detta är ingen traditionell recension. Se det som ett ärligt menat försök att formulera mina tankar om en ny bok.

 

Jag befinner mig i följdsjukdomar efter ett hjärtstopp. Det de andra kallar ”tillbaka till livet” vill jag hellre och ärligare kalla ett betydligt svårare sätt att ta sig an dagarna och därmed livet. Livet fanns före hjärtstoppet, det verkliga livet. Detta kunde lika gärna ha fått stanna vid det dödens mörker jag befann mig i den ödesdigra dagen.

 

Och så, alldeles oplanerat, kommer det en bok med posten. Det är också oväntat eftersom jag slutade recensera böcker yrkesmässigt långt före hjärtstoppet. Med ena foten kvar i vårt nuvarande hem och den andra halvvägs till något nytt blir min glädje över boken så mycket större.

 

Två sjukdomsförlopp bekämpas just nu medicinskt. Jag har fantastiska läkare, både hjärtspecialister och andra, som bistår mig. Utan dem ingen värdig fortsättning.

 

Einar Askestad har jag läst mycket av. Hans författarskap är ett av få samtida, svenska som jag kommer att bära med mig till nästa bostad. Det mesta går till andra läsare eller den avfallscontainer jag ämnar hyra. Askestad skulle i populärkulturella sammanhang möjligen ha kallats osvensk. Men han är ju varken det ena eller det andra. Han är en synnerligen allvarligt syftande författare. Han skriver därför att skrivandet är hans liv. Han är den författare han redan som barn bestämde sig för att bli.

 

Den egna jordens omslag är så trösterikt och milt, en grafisk akvatint, en typ av etsning, av Jurgen von Konow (1915-1959), Spansk vår. Han var född i Östersund och han dog i en bilolycka. Man talar om hans dämpande kolorit, och det är precis det som gör så starkt intryck på bokomslaget. Det är som vore den tryckt i sand. Kongenialt med Askestads sakligt lyriska språk.

 

Också i detta avseende kan man se en dubbelhet som jag tror att Askestad bär med sig i livet, å ena sidan det svenska, å andra sidan det portugisiska. Han har levt viktiga delar av sitt liv i Portugal, kan språket, och är nog lika förtrogen med såväl storstaden Lissabon och de lantliga bergstrakterna, som han är med ett kvarter i Stockholm eller andra svenska städer.

 

Den nya boken är planterad i båda dessa identiteter/miljöer.

 

Det som gör starkast intryck med Den egna jorden är den fullkomligt ärliga och uppriktiga tonen, sättet att skildra modern är i det avseendet bara ett exempel. Men också i sitt eget föräldraskap och i sina relationer med olika kvinnor är han sannare än de flesta. Det är mycket gripande att läsa! Och jag kan bara hoppas att jag är förlåten i mitt försök att förmedla den läsningen.