 |
Mosteiro dos Jerónimos (Hieronymus-klostret) i Lissabon
|
Söndagen den 27 april 2014 spreds snabbt
nyheten i Portugal att en av landets största personligheter, Vasco Graça Moura,
hade gått bort under förmiddagen. Premiärministern Pedro Passos Coelho sade
under dagen att han med stor ledsnad hade mottagit beskedet om sin vän: ”Det
civila samhället och detta lands kultur är i sorg.”
Efter revolutionen den 25 april
1974 – vars fyrtioårsjubileum nyligen har firats i Portugal – blev det tillåtet
att bilda en PEN-klubb i landet och som medlem i denna kom Vasco Graça Moura
första gången till Sverige år 1980. Redan då väcktes hans intresse för Gunnar
Ekelöf och Tomas Tranströmer, som han har översatt i antologier med min hjälp.
Dessutom tar han på ett nära nog magiskt sätt upp Ekelöf i sin diktsvit ”Uma
carta no inverno”, publicerad på svenska i ”Ett vinterbrev och andra dikter” år
2000 av förlaget Ariel. Detta förlag och Occident – bägge i Skåne –
samt framför allt Almaviva i Uppsala har publicerat översättningar av hans
lyrik och en roman.
 |
| Vasco Graça Moura |
Legendarisk genom sin arbetsförmåga
på olika plan väckte Vasco Graça Moura ändå stor uppmärksamhet när han i
januari 2012, strax efter sin 70-årsdag, accepterade att bli chef för Portugals
viktigaste kulturinstitution, Centro Cultural de Belém. Det var uppenbart att
han redan då var svårt sjuk i cancer. Emellertid fortsatte han också i frenesi
med sitt skönlitterära arbete och stora engagemang i olika debatter i pressen.
Den 23 april, Bokens Dag – Cervantes och Shakespeares dödsdag – publicerades
hans sista krönika i Diário de Noticias. Där tog han upp Portugals ställning
som land inom Europa och EU i perspektivet av den allvarliga krisen mellan
Ukraina och Ryssland.
För många är Vasco Graça Moura
välkänd som en stor kärlekslyriker. Här följer en dikt i ett mörkare tonläge,
kanske förebådande hans svåra sjukdom. Den ingår i antologin ”Vintergatan
asfalteras i vitt”, Almaviva 2012.
Vanitas
och plötsligt var musan där
i tystnadens immiga spegel.
hon var gjord av måne, brons och
alabaster.
inåtvänd kammade hon sitt hår
och av dimma var hennes blick,
obeveklig i dröm och verklighet.
det är musan som skall döda mig,
tänkte jag,
ta mitt hjärta, min röst i beslag,
allt som jag inte ville förlora
och till mitt fördärv hade hon
långt innan
svurit att slita mig i stycken.
det var musan som skulle stöta
dolken i mig
och mäta ut sin tid efter det blod
som vällde fram ur mig. och jag
förlorade.
till mitt fördärv förändrades på
nytt
den oberörda musans tillstånd
och den sällsamma glansen blev
livlös,
gjord av måne, brons och alabaster,
som i en övergiven krater,
när musan i sin spegel visar natten
och stirrar på oss med ögon utan
pupiller.
(övers:
Marianne Sandels)
***
Har du inte läst honom tidigare
väntar ett storslaget författarskap. Vasco Graça Mouras gärning är omfattande:
som politiker satt han i EU-parlamentet, han har haft en rad viktiga poster och
tjänster i hemlandet och när han senast blev chef för Belém Cultural Centre
vägrade han lyda de nya språkdekreten, och kommer säkert mest att kommas ihåg
för att han stod upp för det portugisiska språket i alla dess olika
uttrycksformer - till glädje inte minst för brasilianarna som värnat och värnar
sitt. Jag kommer att minnas Vasco som den milde man han var när Per Helge och
jag träffade honom i Lissabon på 1980-talet, och för hans generositet på det
rent privata planet - och som en poet jag läst alltsedan jag såg de första
svenska översättningarna.
***
Här en avslutande text skriven av Graça
Moura, som jag publicerade i en av mina Lissabon-böcker:
Era già
l’ora che volge il disio
Al navicanti e e’ntenerisce il core
Lo dí
c’han detto ai dolci amici addio
1995, då jag översatte den här
passagen till portugisiska, gav jag termen disio det värde som närmast
motsvarade den, det vill säga desejo (åtrå). Kort efteråt anmärkte
Luciana Stegagno Picchio till mig att hon inte förstod varför jag inte hade
översatt ordet till saudade. Jag gav henne helt rätt, och redan till den
andra tryckningen av ”min” Divina Comédia ändrade jag den ursprungliga
översättningen. Den kom att lyda så här:
Era hora
em que a saudade aos navegantes
Regressa e
os enternece já de cor
O adeus de
amigos doces dito antes
(Det var den tid då sjömännens
längtan
kommer åter och fyller deras
hjärta med
ömhet vid minnet av ljuva
vänners avsked)
Men först nu, i mitt försök att
sätta samman en bibliografi till den här texten, slår det mig att António
Sérgio redan 1913, i sin polemik mot Pascoaes rörande begreppet saudade,
hade sagt exakt samma sak: ”Om vi förflyttar oss till Italien möter vi
begreppet disio-saudade exempelvis hos Dante, i Canto VIII av Skärselden.” Sérgio, vars ton är nog så ironisk vad gäller
Pascoaes och den dåtida ”portugisiska renässansens” dimhöljda, spekulativa
fantasifoster, hade tagit sig för att rådfråga en hel rad lexika över andra
språk för att visa att det finns motsvarigheter till ordet saudade i
dessa. Och han frågar: ”Hur skulle en portugis från det tjugonde seklet förstå
att man kan vara utlänning och känna ’saudades’?”
Den frågan,
huruvida portugisiskan har eller inte har ensamrätt till ordet och den känsla
det svarar mot, är av mycket gammalt datum, men sysselsatte framför allt
författare under första hälften av 1900-talet, vilka också sökte utröna vad
ordet vill säga.
Carolina
Michaëlis de Vasconcellos framhåller år 1914 den ”fullständiga samstämmigheten”
mellan saudade och tyskarnas Sehnsucht, och hon ser redan i kung
Dom Sancho I:s kompositioner en uppdelning ”av känslan saudade i dess
två främsta beståndsdelar: cuidado och desejo” (omsorg,
noggrannhet; vård, försorg, försiktighet; ängslan respektive önskan;
åtrå, längtan; lust, begär), varpå hon gör en genomgång av
trubadurdiktningen och förklarar ordets etymologi (från latinets solitates,
vilket gav upphov till soedade, soìdade, suïdade).
1950 uttalar
sig Joaquim de Carvalho myndigt: ”Grundläggande fakta inom känslolivets
psykologi räcker för att inskärpa att saudade är ett tillstånd benäget
att uppstå inom vilken människas psyke som helst.” Några år senare, 1955,
navigerar Sílvio Lima i samma vatten i sina ”Reflexões sobre a consciencia
saudosa” och skriver att saudadebegreppets
särskilda, essentiella eller egna temporalitet inte bara är retrotensa
och protensa, vilket Joaquim de Carvalho hävdade, utan: ”Det är
bådadera, odelbart och samtidigt, eller snarare, alldenstund saudadebegreppets
’pathos’ utspelas i det levande jagets ständigt flytande nu, är det retrotensa,
intensa och protensa. Det längtande medvetandet är också
förväntansfullt och väntat(…)”.
Bland oss är
temat saudade väl definierat alltsedan 1400-talet av kung Dom Duarte,
vår förste teoretiker inom ämnet: saudade är för honom ”en hjärtats
känsla som härrör från sensualiteten, inte från förnuftet”, vilket han därefter
utvecklar så här: ”’suidade’ är egentligen en känsla som fyller hjärtat
då det finner sig skilt från någon eller några personer som det med innerlighet
älskar, eller som det ser sig tvunget att snart skiljas från. Och denna härrör
från de tider och platser där det mycket fröjdats i välbehag. Jag säger
innerlighet och välbehag därför att de är känslor som hör hjärtat till, varur i
sanning ’a suidade’ föds, snarare än ur förnuft eller sans.”
Efter
1500-talet, under vilket ”a saudade” fann några av sina starkaste litterära
uttryck, möter vi fler beskrivningar av denna känsla. Duarte Nunes de Leão
definierar den som ”det längtansfyllda minnet av något”, och Gaspar Frutuoso
ger den en klart maneristisk touch: ”minha solitaria vida, meus cansados
cuidados, meus alongados desejos, minhas saudades crescidas” (”mitt ensamma
liv, mina trötta omsorger, mina dröjande önskningar, mina stora ’saudades’.”)
Under 1600-talet återvänder António de Sousa de Macedo och Dom Francisco Manuel
de Melo till ämnet. Därefter är det fram till slutet av 1800-talet ingen som
utarbetar några teorier om ordet. Men det kan i förbigående nämnas att Camilo
Castelo Branco i en kuriös text som ingår i Cousas leves e pesadas (Lätta
ting och tunga) sarkastiskt iscensätter ett samtal mellan flera författare
från det förflutna som diskuterar vem som var först med att teoretisera över
begreppet saudade.
Detta teoretiserande återupptas
inte förrän under första hälften av 1900-talet, av Pascoaes och Leonardo
Coimbra, och av Eduardo Lourenço mot dess slut, ibland i form av polemik (som
den mellan António Sérgio och Pascoaes) varvid särskilt de tekniskt ”kyliga”
bidragen från Carolina Michaëlis, Joaquim de Carvalho och Sílvo Lima
framträder. Det kan i sammanhanget påpekas att Pascoaes, som till en början
inte avlägsnar sig mycket från den allmänna meningen (”åtrån till det älskade
Tinget eller Väsenet, vilken gjorts smärtsam av dess frånvaro”), småningom
överskrider gränsen till rena bakåtsträveridillet, som när han skrivet ”Det
Portugisiska Folket skapade ’a Saudade’, därför att den är den enda fulländade
syntesen mellan det ariska blodet och det semitiska” …
Vilket innebär
att saudadefrågan kom att dryftas som en fråga om nationell identitet först
under 1900-talet, det sekel under vilket vi helt tappade fotfästet i
förhållande till omvärlden. Till skillnad mot vad som är fallet med
teoretikerna, löper temat saudade genom all vår poesi, alltsedan
medeltidens Cancioneiros, och i en del prosa utan filosofiska pretentioner, med
början i Bernardim Ribeiros levnadsteckningar.
Saudade inbegriper
bilden av en situation i det förflutna och en längtan efter att denna skall
upprepas. I denna pendelrörelse återskapar saudade i viss mån denna
situation i fantasin för att projicera den på nuet, på samma gång som om den
vore och inte vore förgången, och även som om den både skulle och inte skulle
upprepas. Denna något motsägelsfulla psykologiska mekanism har inget speciellt
samband med den ”portugisiska folksjälen”. Den är en egen inre dialektik hos
envar som hänger sig åt ett sökande i det förgångna i hopp om att finna eller
framkalla en upprepning av en del av det. Därvid inbegriper saudade
också en reorientering av varaktighetsbegreppet.
I den portugisiska kulturen
förfogar begreppet saudade över ett eget ord som språket ger oss och som
är mer översättligt till andra språk än man i allmänhet föreställer sig; för
övrigt, om vi beaktar etymologin bakom ordet ”nostalgi” (från grekiskans nostos,
återvändo, + algia, smärta), ser vi att vi inte har förirrat oss
särskilt långt. Närmast skulle man i saudade kunna se en blandning av nostalgi
och nostomani … Det är bara det att saudade i den
portugisiska kulturen har blivit föremål för otaliga förklaringsförsök och
yrkanden i en skala av värden som löper från de mest vardagliga (”att känna saudades
efter någon eller något”) till de mer egentligt litterära och filosofiska. Och
på det sistnämnda planet antar saudade stundom värden som gör anspråk på
att vara ontologiska, i det att ordet presenteras såsom motsvarande själva
essensen i ”den portugisiska känslan eller sättet att vara”.
Mig förefaller
det inte riktigt så. Fruktbarare vore det förvisso att medge att begreppet saudade
och dess specifika kulturella uttryck har nått oss från judiska idéer som sedan
upptagits av kristendomen och som har att göra med minnet av det förlorade
fosterlandet (det jordiska Jerusalem gentemot det himmelska) inför världens och
livets flöde och längtan efter att återse det. Det är så det ekar i de
platonska versraderna hos Camões, ”Sobre os rios que vão”, ehuru saudade
vid många andra tillfällen uppvisar drag som är mindre metafysiska eller
skatologiska och mer existentiellt förbundna med livets omedelbara och
känslomässiga påtaglighet. Men även Camões skriver mer mänskligt ömsinta saker,
vilket man kan se på många ställen i Lírica och i inledningen till
sonetten ”Que me quereis perpétuas saudades”. Troligtvis är det så saudade
fungerar överallt, även under andra namn och omskrivningar.
Hur som
helst, begreppet saudade är alltid förbundet med tanken på ett ”förlorat
paradis”, med en person, ett ting eller en situation som givit upphov till
något gott som sedan förflyktigats och som man skulle vilja vinna åter. ”Med saudade
inte bara återfår vi det förflutna som paradis; vi uppfinner det”, skriver
Eduardo Lourenço, vars filosofiska utläggning och antropologiska begrundande av
det portugisiska ödet har fått honom att tilldela saudade en särskild
roll, som ett slags vårt varas kött, som han får att delta i drömmen medan han
avvisar att det skulle finnas något typiskt i vårt sätt att vara i världen. Han
ser saudade som en kategori av människans tidsuppfattning: ”saudade,
nostalgi eller melankoli är modaliteter, modulationer i vår relation som
varelser begåvade med minne och känslighet till tiden.” Och han tillägger:”Saudade
ingår i bådadera på ett så paradoxalt och märkligt sätt” att den förvandlats
”till en gåta och en labyrint, till sinnebilden för portugisernas märkliga och
paradoxala förhållande till sin tid”. Genom att sammanbinda saudade med
nostalgi och framför allt melankoli, återför oss Eduardo Lourenço till den
europeiska kulturens skapande och saturnaliska sköte. Men vad gäller
formerna för dess uttryck, anar han att sången och det diktade ordet var dess
första bärare, det vill säga, saudade var något sjunget innan det
blev något tänkt.
I vilket fall
skulle jag föredra att i alldagligare termer säga att saudade, sedd i
relation till ett portugisiskt öde, även löper risken att fungera som ett
alibi, en dålig betalares ursäkt för alla krämpor och laster som vi varit
behäftade med i århundraden och är oförmögna att rätta till, och som förvisar
Portugal till en jumboplacering i Europa på de flesta områden. Själva nostalgin
till imperiet, i sig själv upplevd som en projektion av den dubbla impotensen i
en aktiv pseudopricip från vilken mycket gagn ännu borde tillkomma oss, är en
form av saudade som numera överförts till idén om ett det portugisiska
språkets ”imperium” med nästan sebastianska eller messianska konnotationer.
Mycket troligt är att analfabeten och den obildade har upplevt saudades
på ett vardagligare sätt än den bildade. Eller deras har inte varit desamma som
hans, ty han snärjer sig i en närvarons och frånvarons dialektik som förvandlar
den gängse känslan. Eller även när han har saudades och bygger något på
dem, hämtar han hos de andra en stor del av det material han använder sig av
och tolkar det pro domo sua.
Essäisten André Aciman, som mig
veterligt inte är bekant med de data som framlagts här, vidareutvecklar på sätt
och vis Sílvio Limas framställning. Aciman är en egyptisk jude från Alexandria
som numera lever och undervisar i USA. Hans familj tvingades lämna Egypten på
50-talet, under Nassers tid. Han har ägnat sig åt att återskapa sin barndomstid
i sina böcker, varav den senaste, False Papers, har en vältalig
undertitel: Essays on Exile and Memory. I en text som för en tid sedan
publicerades i The New Yorker (10.7.2000) talar Aciman apropå en dikt av
Wordsworth om attityden att stärka eller förtäta nuet genom att erfara det som
ett minne, erfara det från framtiden som ett ögonblick i det förflutna. Den som
genomför denna övning minns inte det förflutna utan sig själv som i det
förflutna föreställer sig framtiden; och det man ser eller väntar sig är inte
framtiden utan ens framtida jag som söker det ben som man begravt i det
förflutna. Aciman benämner detta ”arbitrage”, en term som han hämtar från
finansvärlden och som består i att köpa värden på en marknad för att sälja dem
på en annan, varvid man förutser förväntade vinster och konkretiserandet av
beslut, även om dessa vinster inte kommer att förverkligas utan förblir enbart
virtuella, men i själva verket har det han beskriver mycket att göra med hur
mekanismerna och tiden fungerar i en saudade som föregriper, spekulerar
och fantiserar om förväntningar, önskningar och uppenbarelser projicerade på
framtiden och även reversibla i fråga om tid och plats. Den som känner saudades
i nuet, återupplever sig existentiellt i ett förflutet där han föreställer sig
en framtid, och det som ”lever” i denna framtid är han själv i sökandet efter
att återvinna det förflutna.
Men i dessa virtuella zoner
—eller områden som upplevs som sådana — är det bäst att inte teoretisera mer. I
denna dossier finns samlade tillräckligt många om än korta exempel som
löper från den enkla beskrivande och psykologiska analysen till konstruktionen
av en inramande och grundläggande teoretisk arkitektur, stundom svag för att
inte säga överspänd, som i fallet Pascoaes. Vad gäller den litterära
användningen av begreppet saudade föredrar jag att ge ett personligt
exempel som är mer existentiellt förbundet med känslorna, med vardagens
känsloliv och dess brister. I en roman som jag arbetar på, och vars avslutning
jag skjuter framför mig, kanske därför att jag känner …saudades efter
ett lyckligt slut, utarbetar en av huvudpersonerna vid ett tillfälle en katalog
över de saudades han känner gentemot en kvinna, för att både han och hon
alltid ska kunna placera sig med utgångspunkt från dem och röras av en övning i
vilken de när som helst kan sammanfatta sig. Dessa saudades är inte
mindre än sju till antalet, även om det ska erkännas att min figur särskiljer
några av dem utan att bekymra sig nämnvärt om precisionen men däremot om
intensiteten:
Den första saudade
är längtan efter ett intensivt men stilla välbefinnande, en känsla som
översvämmar kropp och själ och får dem att känna att allt är på sin plats, att
allt är bra här och nu och i förhållandet mellan de två, att allt är musik och
ljus, att harmonin finns i en inre förståelse som kommer av en ständig spänning
av ömhet, intelligens, sensibilitet och åtrå.
Den andra saudade
är längtan att få se och höra på nära håll, att vara sida vid sida, att ha ögon
som utbyter blickar, ansikten som ses, betagna skratt, ord som sägs eller är
som om de blivit sagda, gester som görs eller bara antyds, och känna att detta
är naturligt och avsiktligt i de budskap som lämnas genom vart och ett av dessa
medel, liksom man har den naturliga förmågan att gissa och tyda allt man
verkligen vill säga.
Den tredje saudade
är den som är bunden till de viktigaste stunderna i livet, resor och landskap,
människor man lär känna, saker som berättas, förtroenden som med ens blivit
nödvändiga, drömmar och föraningar, uttryck som överraskar, ljuseffekter,
blommor, ljud från land och hav, musikstycken som så många gånger hörts om
natten, färger och smaker, känslor i vilka det inre och det yttre förenas på
ett unikt sätt och delas så som man inte kan tro att det kan ha hänt någon
annan och där det som redan hänt förblir närvarande och alltmer intensivt och
aktivt.
Den
fjärde saudade är beröringens: händer som trycker varandra och stryker
över huden, smekningar som vågar sig fram, munnar som möts, sensationer som man
kan utantill och vill ha outtömliga, kroppar på randen till att explora av
iver, så mycken hunger och törst, frihet och blygsel, otålighet och skygghet,
återhållsamhet och löfte, allt i färd att förnyas och bli gränslöst i varje
ögonblick, uppfyllt av en ljuvlighet som inga ord förmår beskriva.
Den femte saudade
är det praktiska vardagslivets, idéer och projekt, försök och förvissningar,
saker som har betydelse, vikt och mått, tjocklek, rytm, konkret existens,
reella verkningar, saker som skapas därför att båda ror åt samma håll och är
medvetna om detta, saker som är ömsesidigt föranledda och fullkomnade,
kombinationer av risktagande och sunt förnuft som man känner ger resultat tack
vare ens bemödanden och en glädje över det allvar med vilka de sätts i verket.
Den sjätte saudade
är den som gör att den ene alltid talar med och är en del av den andra, andas
och existerar i henne, åder mot åder, fiber mot fiber, vävnad mot vävnad,
muskel mot muskel, att ständigt visa henne sin kärlek på de mest varierande
sätt och apropå de mest skilda situationer, med effekter av ljus och skugga,
lidelse och yra, oro och glädje, utan att någonsin vilja eller kunna skilja
denna kärlek från det egna livet eller förmå vara lycklig på annat sätt.
Den sjunde saudade
är den överflödande blandningen av alla de föregående och skapar en dimension i
vilken var och en av dem leder till och återvinner alla de andra, som om man
tittade i ett kaleidoskop, eller som om man befann sig inne i det och vore en
aktiv del av detta universum av samverkande reflexer, av ljusglimtar,
spegelspel, färgrika former stadda i ständig förvandling, förtrollande spiraler
som ändå är oföränderligt förankrade i tingens hjärta och det egna: det är en saudade
som fungerar som en sorts markör i tiden, den glider bakåt och framåt, virvlar
åt alla håll, återupplever de föregående, uppfinner de kommande, flätar samman
dem med varandra, klamrar sig fast vid förhoppningar, skräms av tillfälligheter
och lider, lider, lider av blotta tanken på att befinna sig på dagars avstånd
från den älskade, eller timmars, eller att aldrig mer kunna mötas.
Översättning: Hans Berggren,
2005.
En god vän uppmärksammade mig tidigare på vad Kafka skrivit efter en pogrom riktad mot Prags judar 1920. Nå, när Kafka skriver en rad som den ovan i sin dagbok ser jag att också det som var mycket privat bör läsas av oss efterlevande. Kan man balansera förnekelserna av eländet respektive solen? Det måste i så fall vara den balans som är svårast att uppnå. Just nu, så brukar vi säga... just nu är situationen svår. Man får utgå ifrån att det ryska hatet mot Ukraina och dess folk bygger på samma stinkande grund. Hat mellan folk är som en gigantisk version av det individuella hatet.
