Sofia Parland: Skrivet på revbenen (Schildts & Söderströms)

 

I julklapp fick jag den här boken av Anders Wikström och hans syster Ulrika Wikström. 

 

Det är en både innehållsmässigt och språkligt sett anmärkningsvärd och djupt originell bok.

 

Nils Niemi Boman skriver om henne i tidningen Vi, bland annat:

 

Sofia Parland föddes i Finland, men hennes pappa var rysk och hon tillbringade många år av sin barndom i Sankt Petersburg. Tidigare var det enda som skilde Helsingfors och Sankt Petersburg åt tre timmar på ett tåg. I Ryssland har hon betraktats som en utlänning, ”en finne”, och i Finland har hon varit ”den ryska tjejen”.

 

Det är just denna tredelade identitet – finländsk, svensk och rysk – som skapar spänningen och känslan i hennes språk. Den är inte splittrad eller kluven, den är sin egen, hennes.

 

Det rymmer vrede, förvirring, kärlek, närvaro och sökande. Hon kan tala om sin rädsla i Petersburg-bostaden, den som också innefattar rädslan för polisen. Hon kallar sig frenetiker, någon har viskat ryssjävel men hon själv sjunger legendariska Höstvisa, ”till och med utan att bryta på finska”. Hon kan tala om det pågående kriget. Erkänna sin apati.

 

Parland har levt hela sitt liv medan Putin styrt, misskött och vanhedrat Ryssland. ”Jag vill aldrig skriva ordet ryss igen”.

 

Som förlaget skriver: ”Hon söker svar i atmosfären i Ryssland på 2010-talet då hon växte upp i Sankt Petersburg”.

 

Hennes stil är i själva verket flera, hon blandar poesi och prosa, så att de sammansmälter. Helheten övertygar också av det skälet. Boken berikar mina kunskaper om det som pågår, det som mal sönder, förstör och dödar. Hon är en sådan författare jag genast fastnar för.

 

Förlagets text om Skrivet på revbenen:

Ett omtumlande generationsskifte i vårt sätt att uppfatta världen

 

Jag vill inte skriva vackert. Jag vill skriva rakt på revbenen och bryta dem ett efter ett med min ovässade penna.

 

Rysslands anfallskrig mot Ukraina utlöser en tumultartad sorgeprocess hos Sofia Parland. Rasande medvetet börjar hon skriva för att förstå vad som lett fram till kriget och vad som driver människor till att stöda det. Hon söker svar i atmosfären i Ryssland på 2010-talet då hon växte upp i Sankt Petersburg, men också i människans natur och instinkter.

Går svaret att finna i längtan efter ett hem, i den mänskliga driften att stanna kvar hos den som misshandlar en för att det trots allt finns en trygghet i det? Eller är allt patriarkatets fel?

 

Sofia Parland har inte upplevt 1990-talet, då det nya Ryssland skulle byggas och det fanns hopp. Hon har bara sett förfallet, och vittnar som en av de första om en omtumlande generationsskillnad i sättet att uppfatta världen.
 
Skrivet på revbenen är en bok om att släpa runt på sitt ryska arv som ett kors, med den långa östgränsen bultande vid tinningen. Om att förlora det man trodde var ett hem, och om den förlorade Sofia. Om våld från ens fädernesland, om våld från ens eget land mot ett annat land - om sorgens våld.