Folkhemsförfall och getto-romantik

Foto: Astrid Nydahl

 

Jag läser inte Sydsvenskan, det har jag inte råd med (de två morgontidningar jag läser betalas av ytterst generösa vänner på den skånska västsidan). Men jag blev på söndagsmorgonen varse att Sydsvenskan kör en serie om Malmös olika stadsdelar. Vilka är bäst, vilka är sämst... och så vidare. Naturligtvis är det vurmen för Möllevången som frodas, det har den gjort allt sedan stadsdelen blev först balkanskt och sedan arabiskt getto. De som vurmar vet i nio fall av tio inte ett dugg om det förflutnas arbetarklass och deras vardagsliv runt det mytiska torget. De är vänsterns medelklass, ofta lågt ner på den ekonomiska stegen men uppfylld av godhet och platt, genomskinlig medkänsla.

 

När vi vandrade runt i Castle Vale i Birmingham 1998, fylldes våra tankar av sådana ämnen. Stadsdelen skulle rivas - stor, oändligt många hus, omfattande social nöd - och en ny byggas. Projektet leddes av HAT, Housing Action Trust. 

 

Lokala politiker ledde det omfattande projektet i samarbete med olika byggföretag. Något för svenska "utanförskaps" - eller "socioekonomiskt svaga", som det numera heter - områden att ta efter? Jag tror inte det, ty husen är det minsta problemet. Det är vad och vem som finns i dem som skadar och bryter ner.

 

Läs om Margaret Thatchers roll i sammanhanget:

In 1988, the Conservative government of Margaret Thatcher set up the first of six housing action trusts designed to regenerate some of Britain's most deprived council housing areas, which involved refurbishment or demolition of council properties in these areas, as well as improved community facilities and scope for new private and social housing developments.