Artur Dron: Vi var här

 

Artur Dron: Vi var här (Ariel/Ellerströms, urval och redigering av Julia Musakovska, översättning från ukrainska av Mikael Nydahl)

 

Artur Dron föddes 2000 i Ukraina, debuterade 2020 med diktsamlingen Studenthem nr 6 (ej översatt till svenska). Han tog värvning 2022 och har hittills tjänstgjort i två ukrainska regioner.

 

Denna svenskspråkiga utgåva ska naturligtvis läsas mot krigets bakgrund. Boken öppnar också med en dikt som talar om krigsfronten, ”linjen” vid vilken man måste ”bevara/ denna kärlek,/ dess björnbärslika/växande./ Bevara denna hängivenhet,/ sergeant, likt ett barns/ eller en hund./ Bevara denna gråt,/ aldrig kommer den/ att vara större.”

 

En bok som denna är självklart präglad av metaforer framvuxna ur krigets realiteter. Men också av dess motsats, fredens.

 

Att soldaterna faller, förstås, men också att barnen växer.

 

En stridsvagnssoldat anropar sin kommendant. Är han levande eller död? Man trycker sig mot varandra, också i nyligen erövrade ryska skyttevärn.

 

Det finns något djupt gripande i Drons dikter. Att de är realistiska är bara ena sidan av saken, ty de är också förankrade i en kultur, där soldaten kan fortsätta läsa sina böcker, även om diktsamlingar ter sig meningslösa.

 

I en dikt med titeln Barnen läser jag:

 

”Här talar vi sällan om hoppet,

om patriotism eller

fosterlandet.

Men om vi talar, då är det alltid

om barnen.

Och vet du, när jag tänker på dig nu,

då försöker jag föreställa mig dig

som en liten flicka.

Hur du kisade

mot solen.”

 

Direkt efter den strofen kommer några ord som drabbar mig hårt:

 

”De av oss som överlever

kommer att tiga länge.”

 

Så präglar kriget människan. Också den människa som är poet.