Jag har en särskild plats för Imre Kertész

Foto: Astrid Nydahl

 

"Vet du, det finns ett slags syndrom som jag kallar diktatur-schizofreni. Varje skapare av konst längtar efter att bli erkänd…" Imre Kertész: Dossier K. – en självbiografi (översättning av Ervin Rosenberg)

Jag har en särskild plats för de översatta böckerna av Imre Kertész, Thomas Bernhard och Montaigne. Det är hyllan bredvid sängen, och den ska jag ogallrad ha med mig när jag flyttar. I den finns också Vilhelm Ekelunds böcker och Camus dag- och anteckningsböcker, och förstås E.M. Cioran. På översta hyllan finns Nietzsches samlade verk.

De mörka tankarna? Nej, de i verklighetens villkor förankrade. Mörker har jag i överflöd, det har jag haft i hela mitt liv. Men det litteratur kan göra med mig är något helt annat. Den kan nämligen höja blicken, hjälpa mig finna nya perspektiv. Göra oss glada? Nej, inte alls, men läsningen i sig rymmer sådana element.

Något av det ryms i de citerade orden ovan, när längtan efter erkännande också kunde riktas mot diktaturen (många författare fick i dessa länder det ultimata erkännandet då de kastades i fängelse).