Agneta Pleijel: Sniglar och snö (Norstedts)

 

Agneta Pleijel har jag alltid – så säger man ju! – läst med största intresse och glädje. Hon har bland de levande och verksamma bara en like, och det är Kerstin Ekman. Och jag menar det inte för att det är två kvinnor. Nej, jag menar oavsett om andra svenska författare är kvinnor, män eller något tredje. De övriga som kunde mäta sig med Pleijel är alla borta. Några av de bästa tittar också fram i hennes nya bok, sådana som Birgitta Trotzig (med henne har hon ett förflutet i Samfundet De Nio), Lars Gustafsson, PO Enquist och Per Wästberg.

 

Man kunde kalla Sniglar och snö för ett familjedrama, nära nog i kammarformat. Här finns äkta maken, den undflyende och flyende M (självklart enkel att identifiera och onödigt maskerad), här finns Pleijels föräldrar och syskon och barnen, deras och hennes egen och med M. sammanboende och Polenboende. Säger man P måste man säga just Polen. Ty detta är nog den svenska, enskilt finaste roman jag läst där Polen i allra högsta grad är scen, referens och angelägenhet. Just därför borde maken, samboende ibland och undflyende ibland, nämnas vid i alla fall förnamnet Maciej. Han är förvisso f.d. kommunistisk byggnadsarbetare, och han blir en mycket användbar lastbilschaufför med uppdrag för Solidarnosc på resa med Agneta i passagerarsätet och bilen full av nödvändigheter för det polska motståndet. Ibland kör han själv ner och kvinnan han då övernattar hos föder så småningom hans son, länge bortförklarad och okänd, men efterhand allt mer närvarande i romanen.

 

Är detta förresten en roman? I så fall en sådan man numera kallar  autofiktion. Fast, nej, inte kan jag reducera med en sådan tidstypisk kliché. Memoarroman kallar en kritiker den, det är nog ingen dum idé alls. Pleijel behärskar både berättelsen och metoden hon använder till fullo. Låt det vara sagt med dubbla utropstecken.

 

Agneta Pleijel når i denna tredje del i romansviten om sitt liv och sitt yrke (de två tidigare heter Spådomen, en flickas memoarer och Doften av en man), så långt det alls ter sig möjligt.

 

Självklart är sexualiteten ett starkt bärande tema. Upptäckten av vad nära hud och erotik kan betyda för allt det andra i livet, och på motsatt sida vad avsaknaden av det innebär. Ensamheten, övergivenheten skildras som katastrofal tomhet och känsla av att ha utsatts för ett bottenlöst förräderi.

 

Jag har läst boken sängliggande i en allvarlig sjukdom. Det fantastiska är att den bevisat vad litteratur kan göra med oss, till exempel att så starkt förflytta oss både fysiskt och mentalt att vi glömmer bort vilka de egna problemen är.

 

Det tackar jag för. Den förhåller jag mig ytterst ödmjukt till.