Kenth Olsson: Vår största frihet. Stig Dagermans sommar på Österlen (Bokpro)

 

 

"För Dagerman hade pennan slutat leva" (sidan 67)

 

 

Hur skapar man en konkret tidskänsla i en litterär text? Man kan som Ohlsson sänka ner den i intensiv tidningsläsning. Det som först ser ut som en av tillfälligheter sammanfogad nyhetsskörd ska snart visa sig vara själva metoden för hans bok Vår största frihet.

 

Stig Dagermans närvaro är självklar redan från början i boken.  Den betecknas som roman, men frågan är om den inte i lika hög grad är en tidskrönika med Dagerman och hans älskade Anita Björk som det viktiga paret, de är då båda 28 år. Men man ska vara uppmärksam på att den omfattande och återkommande teologiska diskussionen öppnas med Dagermans vän, John Nihlén på Maglehem. Nihlén är den kände arkeologen, folklivsforskaren och hembygdsvårdaren. De två skrev tillsammans manus till filmen En natt på Glimmingehus.

 

Platserna är avgörande för berättelsen. Juleboda och Knäbäck är centrala, men det finns fler. Österlen anges ju redan i boktiteln. Landskapet är själva den målning man rör sig i.

 

Sommaren 1951, allt händer då och där, månad för månad, möte för möte. Kärleken är fast, men kyssar och pussar utdelas i all enkelhet. Björk må vara djupt förälskad men Dagerman har erövrats av det mörker som leder till en säker död.

 

I lögnerna om en nyskriven roman – Full orkester – och ständiga förskott hanns Dagerman upp av döden. Han hade uppenbarligen försökt lämna den avgasfyllda bilen i garaget, men det var där han hittades död, liggande halvvägs ut på golvet. Ohlsson citerar ur Birgittas svit, hans starka ord:

 

Vår största frihet

heter ensamheten.

Den största ensamheten

kallas döden.

 

Natten mellan 4 och 5 november tog han sitt liv.

 

Kenth Ohlsson har med stor detaljkännedom - det utmärker allt han gjort under sin tid som utbildningschef i Kristianstads kommun och flitigt publicerad historiker inte minst i lokal press - fångat tiden och miljöerna där Stig Dagermans tidiga, tragiska öde blir konkretiserat. När jag läst ut boken märker jag att det är svårt att förstå att han bara blev 31 år. 

På hans gravsten står:

 

Att dö är att resa en smula

från grenen till fasta marken