Foto: Astrid Nydahl. Redigering: T.N. |
”Det värsta är varken livsleda eller förtvivlan utan deras möte, deras sammanstötning. Att krossas mellan de två” (E.M: Cioran, Sönderslitning)
Det ser mycket mörkt ut nu.
När jag skrevs ut från sjukhuset efter 2 veckor på hjärtkliniken var jag optimist. Gick med rollator utmed kusten och njöt junisolen.
Nu är det snart oktober. För varje dag som går tillstöter nya problem med kroppen. Vad som är en följd av vad är ytterst oklart.
Jag läser på nätet flera gånger varje dag, om hur vår tids fascism - Putins och Rysslands fascism! - skövlar och mördar i Ukraina. Det tappra landet gör allt större - och framgångsrikare - motstånd, inte minst tack vare västerländsk, militär hjälp.
Tacksamheten är stor, sedd från min kråkvinkel. Men jag blir kraftigt illamående när jag läser vad gamla vänner skriver på nätet. Att de skulle svälja Putins propaganda med hull och hår är magstarkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.