I kateterns katedral vistas man inte frivilligt. En gång tidigare i livet - efter en knäoperation - har jag av en sjuksköterska tvingats in där. Om jag inte sa ja till katetern skulle jag inte bli utskriven med smärtstillande mediciner. Valet var inget val.
Den här gången vistas jag i kateterns katedral utifrån ett tvång så mycket större. Vad gör man efter ett hjärtstopp, två veckor på sjukhus och hemkommen med sex nya mediciner? En av dessa skulle förstöra min tillvaro. Hjärtat slår som det ska. Pacemakern fungerar som den ska.
Men den sjätte medicinen slog sönder allt. Först började hela kroppen skaka. Och för snart en vecka sedan upphörde förmågan att kissa. Allt finns bekräftat i Fass, det är ingen inbillning. Två gånger har jag fått ta till akuten. Första gången mitt i natten, då kateter sattes in. Den visade sig fungera uselt, så det blev ny resa till akuten. Fem timmar senare hade jag en ny kateter. Den sitter där den ska och påsarna fylls så sakta, ibland alldeles för fort.
Trösten? Att jag inte är ensam, att kärleken räcker också till all den hjälp jag får, särskilt på nätterna. Om en vecka kommer en ny bok med posten, det tröstar jag mig med. Inga droger - inte ens vinet - behövs då, och det är portförbjudet så länge jag är så här dålig.
Det är Ervin Rosenbergs översättning av Historiens ängel av Stéphane Mosès som är på väg. Jag tror ni förstår varför jag vill läsa den:
»I tjugotalets Tyskland utarbetade Franz Rosenzweig, Walter Benjamin, Gershom Scholem en ny historiesyn i vars medelpunkt står idén om den historiska tidens aktualisering, eller (som hos Walter Benjamin) idén om nu-tid.«
Tack för tipset. Den vill jag också läsa! Ska beställa.
SvaraRadera