Man talar inte om Montaigne samtidigt som man tänker på Helan och Halvan

Foto: Astrid Nydahl

We talk about famous friends. There´s Montaigne - Boethius, Castor and Pollux, Achilles and Patroclus. And now, let´s add Laurel and Hardy... Jean Giono, Occupation Journal, 23 januari 1944.

Var går gränsen mellan det väsentliga och det "roande"? Finns det ens en sådan gräns är den högst personlig. När vi nu såg en av Almodovars filmer, Julieta, tänkte jag att den förmodligen också hade kunnat bli föremål för Gionos ironi. Man talar inte om Montaigne samtidigt som man tänker på Helan och Halvan eller Almodovar.

Julieta är ett drama som rör vid våra allra ömmaste punkter, de som har med barnen och barnbarnen att göra. Om förlusterna, ensamheten och kärlekens fåfänglighet.

Giono skriver sina rader i ett Provence präglat av Petain och den så kallade "fria staten" Vichy. Hur komplicerat allt blev för honom illustreras väl bäst av det faktum att han greps och kastades i fängelse. Hans "brott" bestod, så vitt jag har förstått, i att han inte offentligt yttrade sig om den antisemitiska och auktoritära regimen. Hans Provence var ett annat och han skapade sin litteratur i det, med andra tids- och moralnormer.