Vad skulle man klaga på?

Foto: Astrid Nydahl

 

Ingenting förändras i dygnsrytmen denna vår. Rutinen är den bästa ram som finns för att dagen ska ha mening och mål.

De utomhusvistelser vi gör från och med i dag, äger rum på förmiddagen. Oavsett temperatur och vind blir därmed varje dag frukten av ljus och syre.

Bortom detta finns sedan varje dags matlagning. Den har jag ägnat mig åt i hela mitt vuxna liv, inte minst för att den är meningsfull och leder fram till en gemensam måltid. Kvällarna är alltid, nästan utan undantag, litteraturens och filmens värld. 

Vad skulle man klaga på? Möjligen hälsan som ter sig minst sagt bräcklig. Men inte ens det gör mig särskilt nerslagen, även om det periodvis påminner mig vad som pågår inombords. Det finns bara en väg och den leder lika lite framåt som uppåt. Hur gammal måste man bli för att förstå att allt leder mot ett oundvikligt slut?