Vi bränner inte Koranen. Varför skulle vi?

Koranens budskap, 1998. Foto: Thomas Nydahl

 

Nej, vi bränner inte Koranen här. Det finns flera skäl till det. Viktigast är min principiella ståndpunkt: att bränna böcker är föraktligt och felaktigt. Om en bok äcklar mig eller om jag anser att en bok sprider farliga idéer argumenterar jag mot bokens innehåll. Det gäller också Stalins bok Leninismens grunder, Maos Skrifter och Hitlers Min kamp. Inte heller andra farliga eller motbjudande ideér tryckta i bokform kommer att brännas av mig.

I vårt hem finns flera utgåvor av Koranen. Under terminen i Birmingham (Selly Oak Colleges) 1998, använde vi en engelskspråkig version. När den stora svenska versionen utkom samma år, var det en självklarhet att den skulle finnas i vårt arbetsbibliotek.

Hur skulle jag kunna argumentera om jag är okunnig om innehållet? Hur skulle jag kunna citera om jag bränt boken?

Kan förresten någon av mina läsare sedan tjugo år tillbaka sväva i okunskap om min syn på islam, islamism och islamisk praktik på olika områden? Om sådan kunskap saknas, så är det bara att söka i bloggen. Mycket finns att läsa i ämnena.

***

Mohammed Knut Bernströms: Koranens budskap (1998)

Varför heter den svenska översättningen/tolkningen av Koranen inte bara just Koranen? Svaret är enkelt, och jag citerar ur Bo Holmbergs artikel En ny svensk koranöversättning (Signum 6/1999):

I förordet förklarar Bernström att koranen kan läsas på olika sätt beroende på om man är en troende muslim som i den ser Guds uppenbarade ord eller en icke-troende som läser koranen som ett viktigt tidshistoriskt dokument eller som ett unikt verk i världslitteraturen. Själv riktar sig Bernström med sin översättning till ”svenskfödda muslimer, invandrare från icke-arabisktalande muslimska länder och barn till invandrare med otillräckliga kunskaper i det arabiska språket”. Han hyser också en förhoppning om att den skall ”bli till nytta för myndigheter och andra beslutsfattare vid hanteringen av juridiska problem som rör muslimer i Sverige”.

När det gäller frågan om översättningens status säger Bernström att han för egen del ansluter sig ”helt och fullt till tanken att Guds ord inte kan översättas och att det därför här inte kan vara fråga om annat än ett försök att återge meningen i Koranens budskap. Det sagda hindrar inte att ordet ’översätta’ och dess avledningar av praktiska och språkliga skäl ofta används i den följande texten”