Makten, makten, makten - om Stalin, Putin, Hoxha och de andra

"He was a very good man", sa hon i kassan när jag köpte några Stalin-frimärken. Jag visste att de skulle bli unika en dag. Det blev de. Numera kan man kanske inte ens köpa sådana i Putins Ryssland, men vem vet...

Det var alltså i Albanien, året var 1978. Där och då skalv det till av osäkerhet för första gången sedan 1945. Enver Hoxhas enda drag var att helt och fullt bryta med Kina - den sista allierade av vikt - för att konsolidera makten.

Då och nu är det alltid makten det handlar om. Makten att i smått och stort fatta alla besluten. Despoten älskar sin makt. Han läser Le Monde till morgonkaffet men förbjuder undersåtarna att läsa annat än partitidningen Zëri i Popullit ("Folkets röst" - vilken ironi!).

Bluffen om "folkets röst" blottades redan i tidningens huvud, där det stod ORGAN I KOMITETIT QENDROR TE PPSH. Det betydde Organ för Albanska Arbetets Partis Centralkommitté. Och på fasaden till tidningen fanns också den skräckinjagande symbolen med hammaren och skäran. Albanerna visste till vardags vad de två verktygen kunde användas till. Makten alltså! Makten med Stalins ansikte, eller med Hoxhas. Eller som nu, med nya och andra ansikten, vilka alla vill förmedla sitt entydiga budskap. Bland dessa nya ansikten ser vi Putin, Lukasjenko, Kim, Erdogan, XI, Khamenei, och en rad asiatiska ledare, som Myanmars Myint Swed, Turkmenistans Berdymuchamedov, som odlar personkulten kring sig själv, och andra sådana som smyckar sina huvudstäder med självporträtt, endast i avsikt att ingjuta fruktan i folket. 

Det kommer fler, som här Nordkoreas 10-åriga Ju-Ae, dotter till Kim Jong-Un: