Frank Wedekind: Mine-Haha eller Unga flickors fysiska fostran (Bokförlaget Faethon, översättning och efterord av Peter Handberg)

Foto: Astrid Nydahl

Stämningen är obestämbar på ett sätt som leder tankarna till 
romanen Never let me go, av Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro. I det fallet möter vi ungdomar på ett till synes medelmåttigt collage. Det visar sig vara en plats där man föder upp kloner, vars enda uppgift är att vara organdonatorer innan de får somna in.

Hos Wedekind är platsen ett av många hus belägna i en park där de små flickorna och lite äldre tonåringarna dygnet runt fostras i något slags dans. De tillbringar också sju dygn i parken där de i princip inte gör annat än dansar. Om de missköter sig riskerar de att, istället för att friges efter avslutad fostran, hamna i personaltjänst och åldras i fångenskap.

Frank Wedekind 1918

Mine-Haha är en mycket kuslig berättelse. Kvinnan som skriver ner sina minnen är sextiosju år gammal, hon heter Hidalla, och det sällskap hon växer upp i består av tre pojkar och fyra flickor. Sammanlagt lever det 30 barn i huset. Hidalla skriver denna berättelse , inte för att hon har författarambitioner, utan för att hon vill fästa sina minnen på papper. Hon ser tillbaka på sitt liv som solsken och belysta gröna blad. Ändå vilar det en kuslig och svårtydd stämning över hennes berättelse. Dessa trettio barn har en ”ledarinna”, Gertrud heter hon, och hon tuktar barnen med kvist och hård disciplin. Varje kväll försvinner Gertrud. Hidalla minns att hon alltid log när hon piskade dem. Den trista rutinen bryts av att Hidalla bärs iväg naken en natt, hon läggs i en kista och locket stängs över henne.

Berättelsens fokus förändras när Hidalla stigit ur kistan en ny, ljus dag. Runt om i parken ser hon andra hus som det hon själv vistas i. De två äldsta flickorna är Blanka och Pamela. Och här är det Blanka som försvinner om nätterna.

Så förs Hidalla iväg av Blanka genom parken. Där vistas 30 flickor i samma ålder som hon och 30 i Blankas. Programmet består av musik- och dansundervisning.

De som försvinner om natten visar sig vara iväg för att uppträda på teatern, den de vet så lite om. Förutom den hårda disciplinen upprätthålls ordningen av det faktum att den som avviker från reglerna blir kvar resten av livet, de släpps aldrig ut. Två sådana kvinnor, Irma och Margareta, har fått det straffet, ”det är därför de är så fula”.

Det fortsatt förloppet och den förlösande slutscenen ska jag inte berätta om. Läsaren kommer själv att upptäcka, att klaustrofobin kanske bär på något oväntat. Vackert? Lön för mödan? Det finns inga enkla svar att redovisa om denna märkvärdiga lilla bok.

Jag vill tillägga att Peter Handberg i sitt efterord sätter in Wedekinds verk i sitt sammanhang och det är därför mycket lärorikt. Berättelsen vi läst:

har under sin drygt hundraåriga existens blivit tolkad, bemött och inte minst förkastad utifrån tidens eller snarare tidernas rådande moral och normer; i Wedekinds fall måste man hur som helst tillfoga den politiska-ekonomiska aspekten av sexualitet och kroppslighet och - för att komplicera saken ytterligare - den invecklade frågan om upphovsmannens-författarens identifikation med sin berättelse och gestaltning och hans eventuella lustuppfyllelse genom denna handling.

Boken innehåller två små texter till, Heinrich von Kleist. Tal hållet vid Kleist-firande på Schauspielhaus i München den 20 november 1911, och Läget i världen 1913.