Det finns ingen julfrid i krigstid

Jag med äldste sonen Mikael, på besök hos hans morfar och mormor 1973. Nästa år fyller han femtio.

 

Allt är förberett. Astrid har bakat julkakorna. Jag har fixat julskinkan, rullat och stekt köttbullarna, köpt hem julöl och snaps, glögg och julmust. Allt skulle således vara klart för julfrid på lördag.

Tror inte det. Vägrar tro det. Skulle jag stänga av medvetenheten om Putin-fascismens vidriga överfall på Ukraina och dess folk? Då vore jag en cynisk förnekare av fakta.

Vi kommer att vara två vid vårt julbord. Vi kommer att dela ut några klappar var, plus de klappar som kommit från vänner i Finland, Danmark och Sverige. Vi lyssnar till fin musik, vi ser förmodligen en bra film.

Dagen därpå har vi en liten familj av barn och barnbarn med ungefär samma kost.

Det räcker för oss. Våra tankar kan inte skingras, medvetandet inte korrumperas. Det gäller för övrigt inte bara Ukraina, utan också de andra platser där våldet och förtryckets brutalitet är helt öppet och synligt.

***

När jag 1998 bodde tillsammans med Astrid på ett college i Birmingham en hel termin, fanns det inga tankar på att ett storkrig i Europa skulle bli verklighet. Tvärtom. Vi levde där i stor harmoni och sällskaplig värme. Det framgår säkert av bilden där jag håller om filippinaren och brasilianskan som blev en glädjekälla varje dag. Det blev de andra på bilden också. Jag förbannar Putin ännu mer, när jag tänker på hur fred mellan helt olika folk ser ut. Det är Afrika, Europa (England och Sverige), Indien, Filippinerna och Brasilien på bilden.

Foto: Astrid Nydahl, sommaren 1998.