Vem var Albert Camus vid 22 års ålder? Vid läsningen av hans debutbok – här utgiven i svensk översättning – tycker jag mig se honom. En starkt bidragande orsak till det är hans eget förord, en fascinerande text om författarskapets födelse och en ung intellektuell mans mognad.
Så här långt efteråt är bokens fem essäer – man kan lika gärna kalla dem berättelser – en lysande illustration av hur en mognadsprocess ser ut. Ingenting av det Camus här skriver saknar förbindelser med resten av hans författarskap.
Ändå ville Camus att boken skulle förbli återutgiven. Första upplagan på några få hundra exemplar blev dock argument för nyutgåvan. Den kom 1958, drygt tjugo år efter förstaupplagan. Camus själv fann formen valhänt och men sa samtidigt att den hade karaktären av vittnesmål för honom.
I boken finns, säger Camus, hans källa, vars minne ännu ”skyddar mig från från de två motstridiga faror som hotar alla konstnärer: bitterhet och belåtenhet.”
Han säger också att han trots sina svagheter aldrig drabbats av avundsjukan. Han ser fattigdom och armod som privilegier och rikedomen som något motbjudande. Hans möte med Paris blev en chock eftersom han betraktade dess ”societet” som något oförskämt. Han konstaterar att hans ”verk inte ens är påbörjat”.
De fem essäerna heter Ironin, Mellan ja och nej, Med döden i hjärtat, Kärleken till livet, och slutligen titeltexten Framsidan och frånsidan. Redan i den första kastas man in i ett realism-präglat berättande om enskilda individer, där den första människan är en gammal kvinna som sitter ensam i mörkret, ”Hon satt där i sitt hörn som en hund. Det vore bättre att göra slut på det. För hon ville hellre dö än att ligga någon till last.”
Det blir inledning till tre olika människor i en och samma text. De delar en existentiell olycka och en ålderdomens ensamhet. ”De unga hade hänsynslöst gett sig av. Ensam på nytt.” Den tredje är en kvinna som ironiserar över sin olycka inför de yngsta, ”Hon dog en timme senare”, och Camus avslutar med orden ”När allt kommer omkring värmer solen ändå upp våra ben.”
I den andra essän i ordningen, Mellan ja och nej, möter vi en emigrant som återvänder till sitt fosterland. Kunde ämnet vara mer aktuellt än nu? Kunde den inte rent av återspegla Camus eget liv, i relationen till barndomens Algeriet? Resonemanget känns igen: ”Det finns en ensamhet i fattigdomen, men en ensamhet som sätter pris på varje sak.” Mormodern uppfostrar barnet med ett ridspö!
I Med döden i hjärtat befinner vi oss på Václavplatsen i Prag (felaktigt kallad Aveny Wenceslas i denna bok). Mannen i berättelsen saknar pengar. Han går dit man brukar i Prag, till en billig restaurang. Hans maxim är som gjord för staden: ”Varje land där jag inte har långtråkigt är ett land som inte lär mig någonting.” Han återvänder till restaurangen och dess förfärliga mat. Han lär sig något!
I Kärleken till livet befinner vi oss i Palma. Natt på caféerna. ”Det finns ingen kärlek till livet utan förtvivlan över att leva”. Existensen ställs på sin spets. Världen är en plats där ironi och diskretion härskar. Där identifierar han sin kärlek, något som ska undfly honom.
Den avslutande titelessän är mycket kort men dröjer sig kvar med sin mystik och poesi. Kvinnan är ovanlig och ensam, hon hade ett nära umgänge med andarna.
Hon köper sin gravplats. Hon inreder den. Hon åker dit varje dag för att stiga in i gravvalvet. ”Jag önskar inte längre att vara lycklig utan bara att vara medveten.” Kvinnans dotter klär henne för graven. Berättaren säger: ”Jag vill inte välja mellan världens framsida och frånsida, jag tycker inte om att man ska välja.”
När nu detta lilla mästerverk av Albert Camus finns tillgängligt kan man sluta leta julklappar. Det är bara att skaffa hem boken och rädda några kvällar åt sig själv, eller åt någon man verkligen tycker om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.