Suzanne Brøgger: En forfatters dagbog 2010 – 2020 (Gyldendal)

 

  

”Mine dagbøger er mit livsverk.” Suzanne Brøgger

 

Kan dagböcker recenseras? Självklart! Dagböcker är i författarens fall i högsta grad också ett verk, och därmed litteratur, som Suzanne Brøgger själv påpekar.

 

Sedan unga år har jag läst denna unika och högst märkvärdiga författare. Med märkvärdig menar jag just ordets alla positiva synonymer, som säregen, speciell och ovanligt intressant. Det finns bara en Suzanne Brøgger. Man kan inte ens påstå att det finns andra författare som stilmässigt liknar henne, även om många har skrivit i hennes frihetliga anda.

 

Jag har nu umgåtts med denna 426 sidor tjocka och vackra bok. Den ger mig substans till de senaste böckerna, vilka jag också läst och recenserat, med titlar som Norsk omelet, Med egen hånd och den oerhört betydelsefulla samtalsboken med Alf van der Hagen: Suzanne Brøgger. Samtalememoire.

 

Det finns en andra mening, vid sidan av den översta i denna recension, som jag vill använda för denna text, också den hämtad ur dagboken:

”Når jeg læser mine dagbøger fra de senere år, er det i rædsel. Jeg har levet helt imod min indre natur i så lang tid. Hvordan kunne jeg?”

 

Egentligen kan man säga att dessa rader sammanfattar ett starkt intryck jag får av dagböckerna. Å ena sidan skriver hon flera gånger att hon vill lämna offentligheten, dra sig undan, vara ”eneboer” i sitt lantliga hus, samtidigt som boken genomgående berättar om alla uppdragen, framträdandena, mötena. 

Hon anser, helt självklart, att hon inte är skyldig offentligheten någonting, men det finns ju en rimlig förklaring till varför hon gång på gång ändå ställt upp. ”Uden denne publicity havde mine bøger næppe haft megen gang på jorden”, och så tillägger hon lite rörande, ”Mine svenske læsere har været mit livsopretholdende grundlag”.

 

Lever hon sedan länge i konflikt med sin egen inre önskan? Det gör de flesta av oss. Själva livet är en konflikt mellan faktiskt och önskvärt. Det faktiska står hela tiden i vägen. Redan i Norsk omelet kunde hon skriva:

"Hov, det her mener jeg jo overhovedet ikke mer, jeg mener tværtimod!"

Nog finns här mängder av texter som kan bli

media-mumma. Just när jag skulle skriva denna recension, såg jag att den danska morgontidningen Politiken kastat sig över hennes skildringar av tillståndet i Det Danske Akademi. Det är otäckt likt det som pågått i Svenska Akademien. Flera personer lämnade vår numera ökända sällskap, Brøgger lämnade det danska och flera ledamöter följde henne.

 

Därmed förstår man att det handlar om våldtäktskulturen (med tillskyndare som Horace Engdahl) i Sverige, och att det i Danmark spillt över genom en akademimedlem som är pinsamt stark anhängare av Engdahl. Men det finns något annat också, och det handlar om synen på islam och hur offentligheten i frågan hanterar de återkommande konflikterna.

 

I det fallet riktar hon mycket kritik – ja, vrede skulle man kunna säga – mot Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen. Därmed slår hon tillbaka på Jyllands Posten och de karikatyrer som blev ödesmättade -  rent av ödesdigra -  i våra två länder. När Lars Vilks – också så känd i Danmark för sin rondellhund – dör i en våldsam bilkrasch med sina livvakter, så sker det ett par dagar innan jag börjar läsa den här boken. Allt hakar i vartannat. 

Det som uppfattats som fiktion i Brøggers författarskap befinner sig mycket närmare hennes faktiska liv, än vad som antagits, påpekar hon själv. Hennes dagböcker bekräftar också att hon är djupt upptagen av dessa frågor, som inte bara har med religionen islam och den politiska, väpnade islamism att göra, utan också berör själva invandringen. Hon skriver att ”strømmen af flygtinge og migranter, vi ser nu, er konsekvensen af Vestens kolonialisme. Vi har hele tiden vidst det, men reagerar først nu – med aggression”.

 

Den terror som ägt rum under de år boken spänner över finns förstås också antecknad och kommenterad. Om man är intresserad av det fysiskt pågående kan man inte ignorera vare sig de små eller de stora, förödande attentaten, och det gör inte heller Brøgger.

Foto: Sofia Runarsdotter

Familjelivet är av självklara skäl ständigt närvarande. Hon skriver gripande om dottern Luzia och om maken Keld Zeruneith. Det rör sig om en oerhört uppriktig attityd i dessa partier, som jag inte tror att Brøgger tidigare i livet hade förmått publicera. Vi får som dagboksläsare privilegiet att följa med in i vardagslivet, och på resorna.

 

Det jag läser om med största intresse är dock inte politikens och ideologiernas krig, utan de mer näraliggande relationerna med författarkollegor, både i och utanför akademin. Flera av dem har jag under många år läst, och jag blir förstås glad att möta sådana som Ida Jessen och Pia Tafdrup i boken, liksom Klaus Rifbjerg som hon uppenbarligen haft en mycket speciell och nära relation till.

 

Jag skulle kunna göra en katalog-aria om bokens innehåll. Det vore dumt. Men en viktig aspekt till vill jag beröra. Det handlar om skillnaden mellan den unga och den åldrande människan. ”Skandalen og forargelsen er mit dna” skriver hon. Men den erotiska aspekten av detta är inte bara nertonad med åren, utan rent av borta. 

Det vilt utlevande i ungdomlig erotik är förstås det som lockar alla människor, men vi vet att den lägger och dämpar sig av rent vardagsliv i en familj – liten eller stor spelar ingen roll – för att med åldrandet mer eller mindre förlora sin betydelse. Det läser jag utifrån egen erfarenhet.

 

Hon kan formulera det så här: 

 

”Som en blogger skriver: ’I fremtiden vil man have sex på alle kontinenter med mennesker af alle køn.’ I fremtiden? Öh... Det havde jeg i fortiden. Til afdrag af skyld! Sex som bodsgang og religiøs ritual mod skyld.”

 

Och som slutord för denna recension, som omöjligen förmådde greppa hela den rikedom som dagböckerna rymmer:

 

”Vipassana: at se tingene som de er: Z og jeg er i livets slutning, som er mild, øm og kærlig.”