Pundare i busskuren

Gamla  Domushuset under rivning, 2013. Foto: T.N.

Pundare i busskuren. Det kunde ha varit jag. Hemlös missbrukare sjuk och trasig. När jag identifierar mig kan jag också samtala på nästan jämlik fot.

 

Den fule kallas han. Född i Belgrad 1956. Besegrade cancern i sin lever. Bredvid honom sitter polacken. Tung, trygg, tyst.

 

Jag ska med bussen och sätter mig ner. De vill bjuda på starköl, jag tackar nej. Vi pratar bruna bönor, minsta gemensamma nämnare.

 

Vårt samtal vindlar en halv timme kring bestämda punkter. Den fule är en bekant man. Jag har sett honom i tjugofem år. Vi talar om gamla Resecentrum och garaget under Domus-huset där det gick att sova.

 

Nya Galleria Boulevard – Berlinmuren – har inte bara delat centrum, utan också gjort stadskärnan människofientlig. Pundaren säger: ”Det här är väl inget för en ung mamma att flanera med sin femåriga dotter i” och hans ord får mig att rysa.

 

Att vara rädd för dessa män faller mig inte in. De farliga kommer från förorten med pistol och machete. De är verkligt farliga innan de är myndiga.

 

Polacken ler inåtvänt när jag lägger min hand på hans axel och säger ”Än är Polen ej förlorat”. 

 

Den fule tackar för samtalet som glatt honom så, tar sin svullna och skitiga hand och skakar min. När jag varit hemma några timmar svullnar handflatan upp i tre distinkta bett. Vad som är tillfälligheter här i livet är omöjligt att veta.