Preussiska anarkister : Ernst Jünger och hans krets under Weimarrepublikens är den enda bok av Carl-Göran Heidegren som finns i mitt bibliotek. Det är förstaupplagan som kom redan 1997 på Symposion. Nu finns den sedan 2016 i en ny upplaga hos Bokförlaget Augusti, samma förlag som utger hans nya bok Den högra handens tendens, som jag just läst med stor behållning.
Det är onekligen en obehaglig tid att stiga ner i, då de politiska extremerna otroligt nog också kunde samtala, samtidigt som deras mer gatuorienterade gäng slogs och härjade. Det var, som alla förstår, tiden då Hitler blev synlig och så småningom också grep makten i Tyskland, med förfärande resultat.
Också i den nya boken får vi stifta bekantskap med bröderna Ernst och Friedrich Georg Jünger, men det är främst Arnold Bronnen, Valeriu Marcu och Rudolf Schlichter som står i centrum för bokens essäer.
Valeriu Marcu bekantade jag mig med i en essä som Heidegren publicerade i tidskriften Axess, och jag tillät mig att låna hans ord som titel för min bok Ett huvud är mer än fyrahundra struphuvuden. Marcu förekommer också i Mihail Sebastians Dagbok 1933 – 1945 ( på svenska i översättning av Inger Johansson 2019).
Först ut är radikalkonservatismen, som ”kännetecknas av att den bestämt avvisar den politiska liberalismen”, och därifrån fortsätter berättelsen med nationalismen radikalisering, där bröderna Jünger håller hög profil. Man talar om ”blodsgemenskap” och den har som mål ”den till tänderna rustade staten”.
Det första av bokens tre porträtt handlar om Arnolt Bronnen (1895 – 1959), en dramatiker och författare som kan nämnas under rubriken Den högra handens tendens.
Han var född i en judisk familj i Galizien, men lät döpa sig vid nitton års ålder och lämnade det judiska bakom sig. Han tvivlade starkt på att Ferdinand Bronnen var hans biologiska pappa.
Valeriu Marcu var både Lenins och Jüngers vän. Född i Bukarest 1899 blev han medlem i det nybildade tyska kommunistpartiet, han arbetade bland annat med Clara Zetkin och Sylvia Pankhurst. Han skulle bli en Berlin-radikal och hade en och annan förbindelse med Sovjet.
Hans resa högerut kan avläsas i hans bok Schatten der Geschichte som kom 1926.
I tredje personens biografi möter vi både konsten och den politiska aktivismen. Det handlar om Rudolf Schlichter, konstnär född 1890 i Calw, Schwartswald (samma stad som Hermann Hesse föddes i). Han led enligt författaren av störningar i känslolivet ”med kopplingar till den uppvaknande sexualiteten.” Hans stora intresse tycktes vara ”föremål av läder och knappar”, men också till det som sakligt kallas strangulation. Nå, vi vet alla vad det är för något. Heidegren: ”Eros och våld har träffande angetts som de båda grundmotiven i Schlichters konstnärsskap”.
Han beskrivs som krigsmotståndare, aktiv kommunist och ingick bland annat i en sammanslutning av kommunistiska konstnärer där också välkända personer som Grosz, Dix och Hausmann fanns med. Men han rörde sig också i miljöer där kriminalitet, prostitution och knark dominerade. Men hör och häpna, det var när han blev förälskad som han övergav kommunismen! När han försökte anpassa sig till de nazistiska makthavarna misslyckades det totalt.
Jag fattar mig avsiktligt kort om bokens essäer och hoppas istället väcka intresse för dem, det är de absolut värda.
Är man det minsta intresserad av denna ödesdigra tysk-europeiska historia, ska man definitivt läsa boken. Man kommer då också att få djupare insikter om hur vänsterradikala/kommunister kan pendla mellan den ideologin och andra sidans högerextremism. Läs och lär!
Tack! Beställer bums. Har just läst ut München 1918 av Volker Wiedermann.
SvaraRaderaDu kommer att finna den intressant Anders!
SvaraRadera