Anita Ekberg i Playboy och Fontana di Trevi

Anita Ekberg i Playboy 1956

La dolce vita i Malmö

 

Anita smällde igen dörren om Howard Hughs, när han ville operera hennes näsa och ändra

tänderna på henne. Anita hade skinn på den näsan, så

varför operera den? ”Näsan föddes jag med”, sa hon, ”och det är inget fel på tänderna”.

 

Anita kom från Malmö. Hon talade knappt engelska men visste hur hon skulle försvara sig mot den världen.

 

Howard Hughs kunde inte tukta henne, förslaget att hon skulle byta namn var bara ett hånskratt värt, men i Heffners Playboy vek hon ut sig. 

”Jag är stolt över mitt familjenamn”.

 

Varför skulle hon skämmas för näsan, tandraden eller resten av kroppen? Det var med hela den hon blev La dolce Vita i Fellinis film.

Anita Ekberg i Fontana di trevi. Skärmdump DN

Anita steg ner i Fontana di Trevi. Herr Paparazzi steg upp för att hädanefter bli en världsvid plåga. Marcello Mastroianni spelade hennes journalistmake men skulle varken i filmen eller senare hejda fotoplågan.

 

Anita föddes på  Östra Fäladsgatan 29 i Malmö. Det var 1931, och 1951 blev hon Fröken Sverige. Vägen till Hollywood kunde se självklar ut, var den det? Georg Oddner kanske hade svaret när han fotograferade henne, men Krig och fred blev hennes genombrott 1956.

 

I Italien skulle hon bli både stjärna och människa

utanför den amerikanska glamourfabriken, hon var 29 år gammal när hon frös i Fontana di Trevi, hon dog i italienska Lazio 2015, 83 år ung.

 

Anita var 21 när jag föddes. Hennes barndom på Östra Fäladsgatan låg bara ett stenkast från min på Rasmusgatan vid Sevedsplan. Båda var arbetarområden. Om morgnarna såg vi fäderna cykla iväg till sina jobb. Hennes pappa Gustaf var lagerchef, min pappa dekoratör.

 

Hon hade redan börjat sin resa mot berömmelsen när jag sex år gammal flyttade med familjen till nybyggda

Lorensborg. Något Anita och jag blev det inte.

Men Malmös småpågar sa att hon hade

”snygga pattar” fast de inte sett allt. De som

gjort det bläddrade i Playboy både 1956 och 1978, då

hon återkom beslöjad och naken. De hade säkert

letat fram storebrors gömda tidningar, kanske också

hittat Modern Man och Nugget från femtiotalet, men där

inte hittat riktigt så naken Anita som i Playboy.

Ja, jag var bara barnet, och först med mina besök

på pappas arbetsplats, Malmströms herrekipering på Södra Förstadsgatan i Malmö, kunde jag bläddra i fysiska Playboy-exemplar. 

 

De ”snygga pattarna” hade börjat erövra det offentliga

rum där de skulle finnas fram till den digitala erans

pornografiska träsk. Gynekologisk pornografi skulle bidra till ”herrtidningarnas” död. Det fanns då inte längre någon gräns för exploateringen och vidrigheterna. Anita skulle slippa det mesta och återfinnas i de myternas land där Fontana di Trevi var höjden av erotisk bildkonst.

 

Barndomens bilder sparar jag helst. Anita i sista dokumentärfilmen är nästan en kopia av Anna Wahlgren. Det slog mig med stor kraft, eftersom Anna och jag hade samtalskontakt fram till döden tog henne, på 80-årsdagen av alla dagar.

Anita och Anna var två starka kvinnor som aldrig lät sig kuvas.