Medlöparens albanska minnen

Tidig morgon i södra Albanien 1978. Foto: Thomas Nydahl

 

Det går inte att bortförklara. Möjligen förklara. Vi unga i den mest extrema delen av extremvänstern agerade medlöpare åt den albanska diktaturen på 1970-talet.

Det är dessa minnen som upptar mig nu, eftersom jag skriver bok på temat. Hur var det möjligt att Europas värsta förtryckare kunde få vår sympati?

Titta på bilden, i den finns en av många förklaringar. Ingen privatbilism. Ingen konsumism i form av reklam och butiker (det rådde istället svår varubrist). Tystnaden i städerna.

Vi lät oss bedras av en bild som var falsk. Det vi läste som positivt var uttryck för det mest negativa av allt. Men en tidig tyst morgon när människor går till jobb eller skola tänkte vi inte på de människor, i 99% av fallen oskyldiga till det de anklagades för, som torterades i fängelser och arbetsläger, vi tänkte inte på matbristen eller frånvaron av yttrande- och tryckfrihet. 

Så kan en medlöpare definieras. Jag var en sådan människa. Således har det sedan 1980 funnits massor att göra upp med. Den processen pågår fortfarande. 1978 var jag 26 år ung. Idag är jag 70.

Jag har länge hävdat att den enda fördelen med dessa medlöparår har varit en växande förståelse för hur totalitära tankesystem ser ut, oavsett om de är politiska eller religiösa. Att jag tidigt förstod islamismen kan delvis förklaras av denna insikt, i kombination med studierna i Birmingham 1998 och den fortsatta läsningen. 

Känsla bygger ingen kunskap. Men en första känsla av obehag kan leda till studier, och dessa i sin tur till kunskap. De totalitära systemen är förbluffande lika varandra, oavsett vilken färg deras flaggor har, hela vägen från blodrött, över islamismens gröna till dödskulternas svarta. Bakom tygets färger döljer sig alltid en despot och/eller en massmördare.