Privat om sjukdomar och psykiatrin

Farfar Hans, kusin Lars Olof, jag och farmor Sandra, alla med efternamnet Nydahl, i Kämpinge 1964

 

Får man tala om det privata när de allmänna är som allra värst? Det kan man visst det göra, men det ter sig en smula ointressant.

I går måndag reste min kära livskamrat till engelska Lake District för vandringar med äldsta barnbarnet och hans sambo. Jag unnar dem allt det bästa där. Själv hade jag tackat nej. När kroppen inte orkar mer än det minimala och ryggen skriker efter vila, då varken ska eller bör man resa.

Det som väntar mig är en kur med radikal viktnedgång som syfte. Att berätta det är privat i överkant, men också sådant hör till bloggens realiteter.

En av de skottskadade från söndagens attentat på danska Amager kommer härifrån stan. Hon hade rest dit för att gå på konsert men träffades av en kula. Det är bedrövligt att psykiatrin inte tar mer handgripligt hand om en människa som skytten. Jag har själv funnits i psykiatrin sedan 1985, så jag vet vad jag talar om. Det finns individer som allmänheten både ska och kan skyddas från.