Massorna, shoppingen och gubbröran

De senaste dagarna har fått mig att fundera mycket på Massornas uppror, särskilt det jag mot slutet av min artikel skrev om den:

 

”Det är medelklassen, redan på 1930-talet, som betraktas som en kulturell och moralisk elit. När den upphör att styra och massan samtidigt blir norm för våra liv upphör också vår dittillsvarande kultur att existera. Normen blir medelmåttan. Medelklassen låter medelmåttans kultur etablera sig. Dess hegemoni omfattar det bottenslagg som finns i alla kulturer: den mediokra populärmusiken, ryggmärgsreaktionerna istället för analys och kunskap, hötorgskonsten, kiosklitteraturen (och det är inte utan att man känner igen sig om man lever i en epok av schlagerdyrkan, shoppingrundor, vrålande "opinioner" och en deckarlitteratur som totalt dominerar offentligheten).”

 

Vi har bytt uteplats för ett tag i alla fall. De senaste dagarna har vi varit på Korsholmen. Jag gav krögarna där min första fadobok. Genast satte de på Amália Rodrigues i restaurangen. Det var en nästan overkligt upplevelse: i tre kvart lyssnade vi till hennes mörka fados medan barnen lekte i vattenbrynet, belysta av en stark förmiddagssol.

 

Vi kom att tala om hur det ser ut i Åhus. Vad skulle ske om dessa turistmassor gjorde uppror? Ingenting annat än att de slog varandra sönder och samman. Dessa massor saknar varje form av politisk och kulturell medvetenhet, de flyter med varandra utmed shoppingstråken och stränderna. Någon fiende kan de inte identifiera, ens fysiskt.

 

Tack och lov för Korsholmen, där vi igår åt kålpudding och idag ska äta panerad rödspätta med gubbröra.

Korsholmen onsdag förmiddag. Mobilfoto: T.N.