Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk

Hampstead Heath. Foto: Astrid Nydahl

“Varje människa är inne i sin egen berättelse, därifrån betraktar de varandra och ropar till varandra, på detta sätt är världen uppbyggd, till åtskilda berättelser, den är uppdelad i individer, som äger ett begränsat rörelseutrymme, annars skulle världen spricka. Världen skulle inte andas om det bara fanns ett språk, språken är hudporer, man får inte sätta munkavle på något språk.”

Ur Pentti Saarikoski: Vid Europas rand - en kinetisk bild (Rabén & Sjögren, 1982, översättning av Antti Jalava)

 

När jag tänker på de krig som utspelar sig "mellan grannländer" tänker jag också på språken. Putins diktatur – fascismen! – bärs upp av det ryska språket, vilket bokstavligt talat under sig har alla de övriga språken inom det väldiga riket. 

I Ukraina, det våldtagna och sönderbombade landet, finns också ryskan. Men landets språk är ukrainskan, detta tidvis förbjudna och förföljda språk. Jag förstår verkligen att de krigsdrabbade människorna har svårt att alls acceptera ryskan. Det sägs att 67% av landets befolkning har ukrainskan som sitt första språk, men att det i landets östra delar är ryskan som dominerar. Se där kanonerna! Se där tortyren och förstörelsen. 

För att inlemma, annektera, östra Ukraina i Ryssland menar Putin-maffian att en rejäl ”rensning” först måste ske. Så cynisk är detta krigs mekanism, rensa och döda, för att eventuellt senare bygga upp. Jag har dock svårt att se att en sådan rysk erövring skulle accepteras. Att de tog Krim utan större protester får räcka. 

I går kom nyheten från The Insider, att överrabbinen i Moskva, Pinchas Goldschmidt, har flytt landet, sedan han vägrat ge Putins krig sitt stöd:

“They have been banished from the community they had been building for more than 33 years where they loved and raised their children”