Om folmmordet på armenierna

 

När Sverige bockar och bugar för turkarna, måste man påminna om det folkmord som alltför många inte vill veta något om.

Har man läst den förra boken av Amy Romand, översatt till svenska 2017, Min mormor från Armenien (hela recensionen av den boken ligger här i bloggen direkt efter denna text) så känner man igen sig i denna nya.

 

Den förra är uttalat dokumentär, med bilder och dokument. Och det är en av de riktigt starka böcker jag läst om folkmordet på armenierna. Det ägde rum 1915 och utfördes av turkarna.

 

Den nya boken sätter två kvinnor i centrum. Dels en vuxen kvinna som vill uppsöka den fader hon aldrig haft, dels hennes mamma. Utifrån mammans graviditet och svåra omständigheter skildras inte bara mannens/den blivande faderns svek utan också det elände som möter en invandrad armenisk kvinna i Frankrike. Mamman vill att hennes dotter ska ha ett namn som påminner om faderns efternamn, Ebel. Det blir Belle! Om man minns sin läsning av den förra boken, så kanske man också minns dedikationen, där författarinnan skriver Till min dotterdotter, Alicia Belle. Nog ser man den biografiska tråden bakåt!

 

Som vuxen tar hon steget och söker rätt på fadern. Hon vågar det, hon har en väninna med sig, när lägenhetsdörren öppnas blir hon välkomnad in. Kvinnan som är gift med hennes far är mild och välkomnande medan fadern verkar vara djupt inne i demensens grådimmiga landskap.

 

Det som sedan sker i boken är att berättelsen om mamman och dotter utvecklas parallellt. Den prosa Romand skriver är vacker utan att vara utsmyckad, hennes stil är realismens och det märks att det ligger en djup erfarenhet bakom. Men hon är ingen folktribun! Hon är en individ och det är på individplanet denna vackra bok övertygar. Omtumlad lägger jag boken ifrån mig efter att ha läst slutraderna om hur ”döden kan möta livet igen.”

 

***

 

Amy Romand: Min mormor från Armenien (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Madeleine Gustafsson)

"Med början i april-maj 1915 ringlade tågen med armeniska kvinnor och barn långsamt fram genom Anatolien. Alltid i riktning söderut mot de arabisktalande provinserna där de hade lovats en ny start. Männen hade förts bort reda i ett tidigt skede och aldrig mer synts till (...) dessa konvojer överfölls, pojkar och flickor rövades bort, kvinnor togs som sexslavar och många dog av utmattning men också av mordiska attacker" (David Gaunt i bokens förord).

Det armeniska folkmordet 1915 kan inte få nog uppmärksamhet. Många vill blunda för det, turkarna rentav förnekar det (Sverige erkände 2010 att folkmordet ägt rum, sent men ändå viktigt *se nederst). Just nu när Turkiet under sin nya sultan-wannabee driver en aggressiv etnicitetspolitik blir åter minoriteterna trampade på, det gäller såväl armenierna som kurderna, assyrierna, grekerna, kaldéerna och andra. Långt fler än en miljon människor mördades för hundra år sedan. Det enda som gäller är "en sann turk". Nutidens obehagligheter kan därför med fördel studeras i ljuset av det fruktansvärda folkmordet. 

 

Amy Romand hittade 2014 en dagbok som hennes mormor skrivit. Den skildrar armeniernas tröstlösa vandringar sedan fördrivningarna börjat. Av det har det blivit den starkt realistiska och samtidigt så kärleksfulla Min mormor från Armenien. 

 

Dagboksutdragen skrivna av mormodern Serpouhi Hovaghian (född 1893 i en armenisk familj vid Svarta havet) är förstås navet för hela boken. Dessa texter, tämligen korta, skildrar det som var ett faktum: närvaron under dödsvandringarna, möjligheterna till överlevnad, förnedringen och döden. Så här skriver hon bland annat:

Ödsliga vägar, jag var rädd att vi skulle möta en man, för jag var säker på att en olycka ännu kunde drabba oss. En sjuttioårig gubbe, ännu snuskigare än en ung man, det finns ingen medkänsla i deras hjärta.

Skildringarna av rädslan och nöden är genomgående starka. Jag läser och försöker förstå. Läser och förfäras av det jag lär mig.

 

Amy Romands text löper avsnittvis före och efter dagboksutdragen. Den vittnar utifrån hennes samtal med mormodern. Också dessa starka vittnesmål och minnen. Att bokens texter dessutom beledsagas av bilder gör förstås boken ännu starkare. Jag skulle inte tveka att sätta boken i händerna på några av mina tonåriga barnbarn. De kan lära mycket av den.

 

***

 

* Nej, det var den svenska riksdagen som erkände folkmordet, och det är en helt annan sak. Jag ber om ursäkt för detta fel som fanns i recensionen.

 

Svenska Dagbladet skrev 2016:

”Regeringens förkärlek för utredningar i folkmordsfrågan beror knappast på omsorg om forskningen, utan snarare på att man vill vinna tid. Allt medan offrens efterkommande får fortsätta att vänta på ett klart ställningstagande från den humanitära stormakten. I mars 2010 erkände Sveriges riksdag folkmordet på armenier, assyrier och pontiska greker. Den dåvarande regeringen beklagade beslutet och begravde det i juli 2013 utan att ha gjort det till en del av sin utrikespolitik. Det var inte överraskande. Carl Bildt ville inte ha ett erkännande och när det kom struntade han helt sonika i det.”

Jag ser att Lars Adaktusson skrev om det uteblivna svenska erkännandet:

”Alltfler regeringar och nationella parlament erkänner att det var folkrättens värsta och mest avskyvärda brott som begicks mot kristna befolkningsgrupper 1915. Jag var själv med och röstade för Europaparlamentets erkännande av folkmordet 1915 – ett beslut som även den svenska riksdagen har fattat.Men den svenska regeringen vägrar att erkänna folkmordet – trots att den sittande statsministern faktiskt har lovat detta. Ett officiellt svenskt erkännande av folkmordet på syrianer/assyrier/kaldéer, armenier och pontiska greker är i grunden en fråga om anständighet. 

Det handlar om att bekräfta den röda tråd som löper genom historien, och som blottlägger en brutal förföljelse av Mellanösterns kristna. 

Att folkmordet 1915 ofta tystas ner, eller rent av förnekas, får konsekvenser. Tystnaden är en av orsakerna till att omvärlden svek när Islamiska staten 2014 mördade, våldtog och förslavade den kristna befolkningen i norra Irak – de kaldéer/syrianer/assyrier och armenier, som i århundraden levt kring Nineveslätten och Mosul. Det är en orsak till att omvärlden knappt känner till vilka vidriga övergrepp som begås av olika terrorgrupper mot Syriens kristna.”