Noll integration = 100% särintressen. Migrationspolitik och riksdagsdårskap

Foto: Astrid Nydahl

 

Lika länge som Sverige varit en betydande importör av islamister, lika länge har vi pratat om integration. Inte har det behövts någon högre utbildning för att begripa att den ekvationen inte skulle gå ihop.

Gå ihop gjorde inte heller de särintressen på nationell nivå som finns i vår riksdag. Man behöver inte vara en kommunistisk avhoppare från Kurdistan för att agera först och främst i kurdernas intresse, men jag är övertygad om att det hjälper.

En gång i tiden antogs integration betyda att riksdagsledamöterna arbetade i svenska folkets intresse, oavsett födelseort. I modern tid har vi haft riksdagsledamöter som enbart sett till moskéernas intressen. Se på moderaternas Abdirizak Waberi, i dag ökänd som fifflande och fängelsedömd f.d. rektor för en islamistisk friskola. Eller se på Nyamko Sabuni som av outgrundliga skäl blev ledare för Liberalerna. Hon tillhör klanen Bebembe, som finns i Tanzania, Kongo och Burundi, ökänd och fruktad bland andra folk. 

Patrik Engellau i Det goda samhället skrev 2020: 

”Det är inget fel på klaner”, sa Liberalernas ledare Nyamko Sabuni vilket både Bitte Assarmo och jag upprört har påpekat på dessa sidor. Det är visst fel på klaner. Klansamhället är den demokratiska rättsstatens absoluta motpol. Klanen är som en stat i staten och etablerar sig som en fiende till staten med sina egna lagar och regler och bestraffningar. 

Det är V som har de flesta utlandsfödda riksdagsledamöterna.12% av dem. Många vänstermänniskor kom till Sverige från Latinamerika (Chile inte minst), så problemet med dem är deras kommunistiska ideologi och inte den nationella bakgrunden. Undantag har vi just beskådat: den från V avhoppade, kurdiska Kakabaveh.

Hudfärg, "ras", religion - se där tre kategorier som under många år diskuterats i vårt arma land. Så länge jag bloggat har jag skarpt vänt mig mot "ras"-tänkandet. Det finns en enda mänsklig ras, och inom denna ras finns alla variationerna. Skallmätningarnas tid är sedan länge förbi. Det är i religiösa och kulturella sammanhang vi upptäcker sådant som är direkt skadligt i ett demokratiskt samhälle. Islamister och andra mörkermänniskor - som kommunister eller aggressiva nationalister - utgör ett hot mot oss. Ändå verkar de öppet i vårt samhälle (fram till dagen då de avslöjas som brottslingar). Islamisterna i IS lever trygga i Sverige, det är här de smider sina planer. Vad vet vi om alla andra extremister som fått asyl eller bara gömmer sig i vårt land?

Kriget som pågår i Ukraina borde få oss att tänka efter. Till vilken nytta är den svenska migrationspolitiken? Var kommer gränsen att gå? Jag är rädd att allt fortsätter som nu.