Förgängligheten som tanke- och idésystem

Norrbotten. Foto: Astrid Nydahl

 

De förgängliga ideologierna, vindpustarna in i och ut ur det mänskliga, förgängligheten som tanke- och idésystem, bortom det vardagliga: en struktur som andlig krycka, ett system av ord och siffror att lägga sig i för den goda sömnens skull. Efter varje krig, när dammet lagt sig, de döda begravts och det raserade förs bort och återvänds: tanken att det ingenting förde med sig, annat än en ännu djupare klyfta mellan två sådana förgängliga tankesystem. En människas liv är i sig en vindpust. 

 

När tonåren är över och vuxenlivet tar vid växer den individuella insikten om denna förgängliga och fåfänga livsyttring: människan, från födelse till död, högtidlig, pretentiös, egoistisk, trosviss - men sällan erkänner hon hur kort irrblosset är, hur försvinnande liten hon själv är i den rymd som ibland släpper ifrån sig en ljusblå meteor som skrämmer både barn och vuxna. Behöver vi ideologier och tankesystem? Är det vårt enda sätt att våga fortsätta leva? Metoden är tveksam, resultatet förfärande.

 

Jag kommer att tänka på Adam Zagajewski som i Solidaritet och ensamhet skrev att ”det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare: den förre talar alltid i eget namn, den senare känner att han bakom sig har en generation, ett folk, en samhällsklass, mänskligheten eller någon poetisk gruppering”.