Den albanska renässansen

Skanderbeg står staty i Kruja, Albanien. Foto: T. Nydahl

 

Två begrepp man stöter på ganska omedelbart om man intresserar sig för det albanska, är dels Prizrenförbundet (Lidhja e Prizrenit), dels den albanska renässansen (Rilindje kombëtare).

 

Prizrenförbundet är en viktig markering gentemot det Europa som inte ville förstå att det albanska folket existerade. Det bildades i juni 1878 med krav på att albanerna inom det ottomanska imperiet skulle få grundläggande rättigheter, samtidigt som det lite långsiktigare målet var att uppnå en självständig albansk stat. Man bör notera att Prizren ligger i Kosova, och inte i Albanien. 

 

På Berlinkonferensen 1878 hade man försökt dela Kosova mellan Grekland, Montenegro och Serbien. Den albanska renässansen hade tre framstående bröder i spetsen för sina strävanden, vilka idag är ett slags nationella ikoner, nämligen poeten Naim Frashëri (1846-1900), Sami Frashëri (1850-1904), betydande författare och tidningsman, samt Abdyl Frashëri (1839-92) som kom att bli en ledare inom självständighetsrörelsen, och de två teman han ofta talade om var att albanerna skulle enas internt, och att de skulle stå fria från allt ottomanskt inflytande. Det de betydde under åren kring 1878 kan inte överskattas. Man kan inte tala om Prizrenförbundet utan att också tala om bröderna Frashëri eller den albanska renässansen. Man bör dock vara försiktig med begreppet självständighetsrörelse. Det används förvisso i albansk historieskrivning, men då döljer det också det faktum att det fanns flera sådana rörelser, i Kosova respektive Albanien.

 

1912 är året som stadfäster detta nationella pånyttfödande, denna albanska renässans. Ty då utropades Albanien som en fri och oberoende stat. En nation i egen rätt.  Detta skedde i den sydalbanska kuststaden Vlora (som var Albaniens huvudstad 1912-1914). Noel Malcolm påpekar i Kosovo, a short history, att alla de viktiga händelser som ledde fram till självständighets-deklarationen ägde rum i Kosova, inte i själva Albanien.