Kan en roman vara mer än sin berättelse? Det kan den, och jag tänker då främst på den ton den anslår och därmed den stämning den förmedlar. I Hillevi Norburgs debutroman Messalina förhåller det sig så. Konsekvent, från början till slut bär Messalina på en sådan stämning. Den övertygar och leder därför läsaren in i en miljö och tid där ingenting kunde sägas på annat sätt än det görs. Det är ett smått åldrat och mycket vackert språk, präglat av tiden och de speciella uttryck som präglar miljön; det får mig att lita på att jag befinner mig någonstans kring de sista åren av 1800-talet och jag vet att det är äkta överklass som befolkar såväl rum som salar.
Vi befinner oss huvudsakligen i Belgien. Huvudperson, i kraft av sitt berättande, är en adelsman vid namn David de Lesrat. Han kommer resande från sitt franska slott Champigné till sin vän Camille och hans familj i Belgien, bosatta i något som kallas slott men mer är som en stor villa, i Grimbergen nära Bryssel.
Här tycks tiden stå still. Man äter sin frukost, man samtalar. Eftermiddagarna präglas av leda och långsamhet. Rummet David får bo i doftar av vackra blommor från trädgården.
Camille har en syster vid namn Mathilde. Där finns en annan gäst, ”poeten”, som heter Laurent Laléande, som tycks ha en speciell relation med Camille.
I konversationerna är referenserna genomgående lärda på ett självklart sätt. Det är ingen märkligt att citera Baudelaire och Victor Hugo, eller att omtala bildkonstens stora målningar med titlar. Inte heller är det ägnat att förvånas när Laurent talar om Claude Debussy som sin vän. Vi vet vilken kulturkrets vi befinner oss i, och det är en del av den ton och stämning jag nämnde inledningsvis.
David svettas. Han känner sig ofta obekväm och vill kanske egentligen åka hem till Frankrike.
Finns det ett spänningsmoment i denna roman, så är det tecknat kring såväl erotiska som romantiska inslag. Den kallas för dekadensroman. När jag läser en definition på begreppet dekadensroman finner jag:
”´Dekadenterna’ var en grupp franska författare på 1880-talet (Mallarmé, Rimbaud m.fl.) som i sina dikter gestaltade motsättningar mellan estetik och etik och mellan materiell framstegstro och andlig pessimism” (från Litteraturbanken på nätet).
Det finns hos Norburg, särskilt mot bokens senare tredjedel, avsnitt som mer handlar om utvecklingen av en kristen tro, än något uttalat världsligt. Där anar jag en nyckel till hennes litterära och filosofiska värld.
De erotiska inslagen växer huvudsakligen fram sent i romanen, och jag vill inte röja något om dem för kommande läsare. Jag kan däremot säga, att det är mycket fint utfört, då gränsen mellan sexuell kärlek och övervåld suddas ut i en stark, febrig skildring. Det får konsekvenser som gästande David inte kunnat föreställa sig, och när de mynnar ut i ett oväntat slut är det ändå mycket konsekvent.
Det har varit en omtumlande läsning, eftersom det handlar om en mycket ovanlig debutroman, såväl tematiskt som konstnärligt.
Om namnet Messalina bör sägas att det är hämtat från Kejsar Claudius tredje hustru, som levde åren 25 till 48 efter Kristus. Hon anklagades för bigami och avrättades. Vid flera tillfällen nämns hon i Norburgs roman.
***
|
Hillevi Norberg, pressbild av Linnea Jirasek |
Nedan följer en presentation av författaren som jag hämtat från hennes hemsida.
Jag heter Hillevi Norburg (född Hellberg) och är verksam som översättare och kulturskribent. Tillsammans med min kollega Andreas Lundberg driver jag det höglitterära kvalitetsförlaget Alastor Press där vi ger ut klassiker från förra sekelskiftet som faller inom ramarna för dekadensen och symbolism samt besläktade riktningar.
Jag föddes den 26 augusti 1985 i skånska Ystad, men kom att tillbringa stora delar av mina sex första år i byn Grimbergen utanför Bryssel. Eftersom mamma var belgiska och pappa svensk men fransktalande blev franskan språket som dominerade mitt barndomshem trots att min släkt är från den flamländska delen av Belgien. När familjen flyttade till Sverige för att bli kvar där permanent hamnade vi i lilla Ljungskile på västkusten.
Där blev jag kvar tills jag som nittonåring flyttade till Göteborg och sedermera Stockholm och Uppsala för att studera. Under mina år vid universitetet läste jag huvudsakligen litteraturvetenskap, men också idéhistoria, historia, franska, kulturvetarlinjen och strökurser i allt från bysantisk kulturhistoria till fältstudier i kommunikation på Roms museer och gator.
Min förkärlek för 1800-talet i allmänhet och sekelskiftet i synnerhet löpte dock som en röd tråd genom studierna. Det är en period som alltid lockat fascinerat mig, såväl estetiskt som historiskt, som tonåring och ung vuxen kunde jag känna som en fysisk sorg att inte kunna uppleva den själv. Numera har jag förlikat mig med detta faktum och finner en stilla glädje och tacksamhet i att den kommit att prägla mina studier, arbetsliv och privata läsning.
2008 blev jag stockholmsredaktör för den numera insomnade tidskriften Aorta. Samma år som tidskriften lades ned fick jag en förfrågan från förlaget Alastor Press att översätta en bok av Baudelaire. Jag tackade ja, och så kom jag in på översättarbanan. Åren som följde gjorde jag fler översättningar för Alastor (du hittar dem här) och blev mer och mer involverad i förlagsarbetet. 2016 blev förlaget ett aktiebolag och jag delägare. Det året spelade Andreas och jag även in ett antal avsnitt till vår podd: Alastor podden. Ett projekt som vi hoppas återuppta i framtiden.
Efter ett och ett halvt år i franska Lyon och med en skilsmässa i bagaget kom jag tillbaka till Sverige hösten 2017. Då började jag skriva kulturartiklar mer regelbundet utifrån mina profilområden: sekelskiftet, erotik, flärd och katolicism. Sedan dess har jag blivit en sporadisk men återkommande skribent i tidskrifter som Axess, Biblis och Signum. Men oftast har jag nog ändå skrivit Under strecket i Svenska Dagbladet (länkar finns här).
I juni 2022 debuterar jag med romanen Messalina på bokförlaget Augusti.
Jag växte upp under min mormors katolska inflytande, men det var först som vuxen jag kom till tro och tog beslutet att låta döpa mig och upptas i kyrkans fulla gemenskap i Sankta Eugenias församling i Stockholm. 2019 blev jag katolik och tillhör idag Sankt Lars församling i Uppsala.
Litteraturen och tron är tillsammans med familjen de storheter som dominerar mitt liv. Men jag är också svag för champagne, Paris och dyra skor; pärlor, uppstoppade påfåglar och Hermès-parfymen Rose Ikebana.
Idag bor jag i Uppsala tillsammans med min make Daniel och våra barn Theodor och Lydia.
Jag är medlem i Sveriges Författarförbund och Översättarcentrum. Genom åren har jag tilldelats stipendier av Svenska Akademien, Sveriges Författarfond, Författarnas Kopieringsfond samt vistelsestipendium i Grez-sur-Loing. 2022 blev jag en av Region Uppsalas kulturstipendiater med följande motivering:
Hillevi Norburg bor i Uppsala och är verksam som kulturskribent, översättare, förläggare, och är dessutom en aspirerande författare. Hon är en återkommande skribent i Svenska Dagbladet och Axess, arbetar som redaktör för förlaget Alastor Press och har översatt storheter som Oscar Wilde och Charles Baudelaire till svenska.
Hillevi Norburg har ett stort intresse för fransk kultur under andra halvan av 1800-talet och det tidiga 1900-talet och innehar en djup förståelse för den tidens uttryck och anda. Detta visar hon både som en excellent kulturskribent, som översättare och som redaktör för förlaget Alastor Press, som gör ett viktigt arbete med att förmedla den kulturellt mycket rika epoken runt sekelskiftet till den läsande allmänheten i Sverige.
Hillevi Norburg tilldelas Region Uppsalas kulturstipendium 2022 till stöd för sitt mångfacetterade kulturutövande och ovärderliga bildningsarbete.