Personlig livsbetraktelse om olika ämnen

Minnesstenen för de män och kvinnor som vakade vid gränsen under "ofredsåren" 1939-1945. Åhus, foto: Astrid Nydahl

 

Ibland finns det anledning att bli mer personlig i det jag skriver här. Ämnena ger sig själva.

I tider av sjukdom - de har blivit fler i takt med åldrandet - rannsakar jag mig själv. Har jag levt destruktivt? I många avseenden har jag gjort det. Mitt alkoholmissbruk började dock då jag var resande frilansjournalist. De sena kvällarna i Lissabon ledsagades alltid av vin. Så var det också i Albanien. Skrivande resor i andra europeiska länder ökade mitt behov. Att bekämpa alko-hålet inom sig är ingen lätt uppgift.

Andra sjukdomar har tillkommit, tre av dem är kroniska och den värsta dessutom progressiv. Att leva sista delen av sitt liv med denna apparat är absolut inget att trakta efter.

Med dryga femtio böcker utgivna sedan 1974 anser jag mig ha gjort mitt. Det är frestande att ge ut mer, men det finns varken ork, inspiration eller ekonomi för det. Jag skriver sedan 24 februari en krigsdagbok. Om inte annat kan den vara lärorik också för de yngsta barnbarnen när de vuxit upp.

I hela mitt liv har jag varit en läsande människa. Inte en dag utan läsning. Det har gällt såväl skön- som facklitteratur. Det jag läser nu är ett strängt urval av viktigt. Inte en enda dålig bok tittar jag i, än mindre läser jag den. Bredvid min säng har jag det stränga urvalet. I mitt omfattande bibliotek har jag allt det andra.

Fram till början av 1990-talet var jag mycket ute som medverkande i litterära arrangemang. Jag nedlät mig rent av att arbeta i den svenska, redan då starkt förfallna skolan. Elevernas tyranni och kaoset i klassrummen var destruktiva inslag som knappast minskat, då det är ivrigt påhejat av kunskapsföraktare och individualism-liberaler. I dag skulle jag inte på några villkor ha medverkat.

Den vänster jag anslöt mig till runt 1970 och lämnade tio år senare, betraktar jag i dag som en ren quislingrörelse i politisk, moralisk och nationell mening. Den ägnar sig åt landsförräderi i krigstid. Det är det värsta av allt. Det äcklar mig att se hur den kråmar sig och aktivt avstår från att ta ställning för det lilla landets frihet när det utsätts för angreppskrig.

Tro inte att det gör mig försonligt inställd till andra politiska rörelser. Islamkritikerna sjönk ner i vaccinmotstånd in absurdum och Trumpromantik. När Putins krig började teg de som muren, samfällt. Nu försvarar de Putin i mer eller mindre öppna ordalag. Den som ger sin röst åt SD eller andra på den kanten ansluter sig till ett förräderi som är större än de andra, av det enkla skälet att så många människor i sin förtvivlan över sakernas tillstånd tror sig ha hittat ett "alternativ" i Åkessons gäng. Jag vidhåller islamkritiken och skriver i ämnet av och till. Dessutom finns det hundratals artiklar i bloggen som skrivits under årens lopp.

Eftersom den politiska klassen kallar till "val" i år vill jag påpeka att jag kommer att uppmana till röstskolk och sönderrivet valkort. Att delta i valen är att legitimera en samling sömndruckna, obildbara män och kvinnor som i många år gjort allt de förmått för att förstöra vårt land. De har använt alla knep: privatiseringar av tidigare allmän egendom, massinvandring från islams kärnländer, import av grovt kriminella män, ytterligare förfall i skolans värld, massmedial fördumning och annat. Med de nya eltaxorna har de vunnit den slutliga segern över folkflertalet. Med pensionssystemens dränering har de skapat en eländigt fattig befolkningsgrupp som på gamla dagar får leva på nåder.

Hur skulle jag - som gjorde vapenfri militärtjänst på FO 11-staben i Malmö - kunna bejaka någon form av militärt våld? Det kan jag inte. Det är det entydiga svaret. Men jag är inte pacifist. Inför en militär invasion, ockupation och/eller totalt krig mot en liten nation, duger det inte att gömma sig. Hur stå emot Putin-maffians fascistiska överfall på grannlandet Ukraina? Ja, jag kan inte se något alternativ till ett NATO-medlemskap. I bloggen har jag lagt fram argumenten, de finns kvar för läsning. 

Det finns mycket som talar för att den enda privata vägen är att fatta samma beslut som Stefan Zweig gjorde.