På väg upp till Ale stenar med barnen. 1970-tal |
Det är alltid välgörande att bläddra i gamla fotoalbum. Först och främst för att man inte gör sådana längre. I den digitala tidsepoken får ingenting finnas fysiskt. Ett fotoalbum vore en anomali.
Men det finns också något djupt tragiskt i att titta på dessa gamla bilder. Jag har ju facit! Jag vet att allt gick åt skogen.
Nostalgi är en sak för sig. Tillbakablickar en annan.
På bilden var jag inte ens trettio. I år fyller jag sjuttio. Att fyrtio år har gått märker jag inte minst på sjukdomarna, men också på de samtidsbilder jag har.
Är man rentav en helt annan människa? Cioran skulle hävda det, i sin längtan efter rapande näktergalar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.