Det som fanns kommer aldrig tillbaka

Tre generationer på Rasmusgatan i Malmö 1952. T.v. min mamma Ylva som håller mig nyfödd. Till höger min högt älskade mormor Sabina. Mina sex första år levde jag där på Sevedsplan, som skulle komma att bli ett av Malmös gangsterområden.

 

Det händer mycket nu som får mig att fundera på livets korthet. Just idag fyller min äldste son 49 år. Nå, 50 nästa år alltså.

Själv fyller jag sjuttio i sommar.

Mitt äldsta barnbarn har fyllt 24 år.

Mamma föddes 1930, var 22 när hon fick mig, och hon dog 1994 i en kombination av anorexi och alzheimers. 

Mormors födelseår var 1888, och hon dog hösten 1979. Jag minns fortfarande att hon var hemma hos oss för att sitta med nyfödda andra dottern den våren. Sedan åkte hon till min moster i Vällingby, blev alldeles gul i hyn, och tog tåget tillbaka till Malmö. På sjukhuset blev hon opererad av min kusin Klas, och där dog hon så småningom, utan att veta något om tumören som blockerade. 

Begravningsgudstjänsten ägde rum i nybyggda Stadionkyrkan som låg ett stenkast från mitt dåvarande hem. Den hade ersatt legendariska Betelkyrkan, som revs när bostadsområdet Lugnet skulle bli modernt.

Nå, vid sjuttio kan man inte föreställa sig födelseåret 1952. Ändå har jag ett antal konkreta minnen från Sevedsplan.

Betelkyrkan i Malmö