Den litauiska Förintelsen. En påminnelse

 

I förordet till denna bok skriver Nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj: ”Det är en hemsk bok. Men att säga att en bok om Förintelsen är hemsk säger ingenting. Här närmar vi oss det som omöjligt kan uttryckas i ord.”

Kan man då i vanlig mening recensera en sådan bok? Jag tror inte det. Vad som låter sig göra är en presentation av boken och dess kontext.

I New Yorker, december 2017, skrev Masha Gessen, att litauiska Rūta Vanagaitė fick problem att ens gå ut, och att folk skrek efter henne att hon var ”Putins judiska hora”.

Vad är det som är så kontroversiellt med boken? Det går lätt att svara på: den handlar om hur litauer själva, innan tyskarnas folkmord började, mördade landets judar. De litauiska mördarna var fler än de tyska. Vem vill att det ska bli allmän kunskap? Det oberoende Litauen ville inte höra talas om något sådant. Också en så respekterad man som det fria Litauens första president Vytautas Landsbergis avvisade uppgifterna.

Rūta Vanagaitė har ett ärende. Hon hade förstått att hennes egna förfäder var judemördare. Det ville hon veta mer om. Bokens första hälft är hennes egen. Där dokumenterar och filosoferar hon kring upptäckterna. De är fasansfulla i sig. Men frågan är om inte landets totala förnekelse är värst. Rūta Vanagaitė skriver laddat. Hur skulle man kunna låta kylig när man skriver om detta?

Rūta Vanagaitė

”Jag måste göra misstänksamma läsare besvikna – jag är en vanlig litauer och har inte judiskt blod.” 

När Vanagaitė gjort denna självdeklaration går hon rakt på sak. Hon deltar i en bildningsresa och får lära sig mycket om judendomen i allmänhet och de litauiska judarna i synnerhet. 

När man läser de grymma, våldsamma och mordiska vittnesmålen ska man hålla i minnet att just i Litauen låg det som kallades ”Nordens Jerusalem”, det vill säga Vilnius där mer än 40% av befolkningen var judar. Så såg det ut i hela Litauen, från minsta by till städerna. 200,000 av dem mördades på de mest skändliga sätt, alltså nästan hela landets judiska befolkning!

Rūta Vanagaitės medförfattare – bokens andra halva kan sägas vara en dialog dem emellan – är Efraim Zuroff. Han är israelisk historiker född i New York och går under beteckningen ”Nazistjägare”. Särskilt hatad är han i Litauen. Varför? Hans förfäder levde och mördades där! 

En man som tidigt i landets oberoende bestämmer sig för att gräva fram sanningen om vad som hände under Förintelsen blir inte populär. Rūta Vanagaitė bestämmer sig för att bjuda honom till Litauen för att de tillsammans ska resa landet runt och utforska vad som går att finna av massmorden. Resa med fienden kallar de sitt projekt.

Nu bränner det till ordentligt. I en litterärt skickligt redigerad dialog dem emellan blottas alla sår och visas alla motsättningar. Zuroff lindar inte in sina tankar i artigheter:

”Förintelsens största fasa består i att normala människor begick förbrytelserna. De var normala före Förintelsen och de var det efteråt, men under Förintelsen förvandlades de till de mest fasansfulla brottslingar. Detta kan sägas om nästan alla nazistiska brottslingar.”

Vilken är innebörden av att Rūta Vanagaitė och Efraim Zuroff döper sin bok till Vårt folk? Så här säger de:

”Vi hade emellertid syftet att inte bara de som sköt var ’vårt folk’, utan också de som sköts. Det har man fortfarande inte förstått. Judarna var och förblir främmande för den vanlige litauern." I Litauen har 19.000 exemplar av boken tryckts och sålts: ”Litauen har trots allt väntat i 75 år på sanningen om Förintelsen.”

Detta är ett unikt dokument om Förintelsen, med djupt personliga infallsvinklar. Att läsa vittnesmål och andra bevarade dokument i boken är att konfronteras med den mest djävulska ondskan. Jag skulle önska att alla mina barnbarn och deras generation fick läsa den. Frågan vi borde ha med oss är enkel: hade vi agerat annorlunda? Hade vanliga svenskar också deltagit i massmorden för att manifestera sitt judehat? Om inte, varför gjorde litauerna det?

Foto av Rūta Vanagaitė från Wilson Centre i Pennsylvania