Att frukta och förakta Ryssland - är det en mental störning, en fobi rentav?

Foto: Astrid Nydahl

Att bläddra i press och bloggar är lika förvirrande som klargörande. Ämnena är självklara: Putin-regimens fascistiska överfall på Ukraina, Sveriges och Finlands NATO-ansökningar och... ja, vad?

Veckan började förstås med de två i särklass viktigaste ämnena. Att enskilda politiker och politiska partier ändrar ståndpunkt när den säkerhetspolitiska situationen radikalt har förändrats är för mig en självklarhet. 

Vänsterpartiet blir förstås berömda i regimpressen i Ryssland. Nooshi Dadgostars hela familj fick handfast hjälp av Sverige för att leva ett bättre liv sedan de flytt mullornas Iran (själv är hon född i Ängelholm, då hennes föräldrar bodde på ett asylboende i skånska Perstorp). När Sverige ber andra nationer om hjälp i en synnerligen farlig tid, blir det kalla handen från hennes del. Vänsterhyckleriet är motbjudande. 

Inför det hot Ryssland utgör för oss alla - inklusive Baltikum och Skandinavien - vore det med en dåres envishet man höll fast vid det så kallade "oberoendet". Att instämma i NATO-anslutning ses av dessa människor som en blandning av "russofobi" och "ren dumhet".

Under alla år jag skrivit om islamismens våld och övergrepp har jag kallats för "islamofob". Men politiska ståndpunkter är inte sjukdomar - de är alltså inte fobier, utan i den verkliga världen förankrade ståndpunkter. Att människor föraktar och fruktar Ryssland i dag är ingen fobi. Det är en självklar reaktion på den fascism som utgår från Kreml, föröder Ryssland och pulveriserar hela Ukraina. Att detta Ryssland isolerats är den enda rimliga åtgärden i en omvärld som vägrar lyda Putin-maffian.