 |
| Bokens omslagsfoto: Astrid Nydahl |
Ur min bok Black Country (om West Midlands i England: Martin Amis och Christopher Hitchens om islamismen.
“Det handlar inte om ras. Det handlar om ideologi” skrev författaren Martin Amis i The Guardian den 1 december 2007, sedan han anklagats för att vara ”islamofob” och ”rasist”.
I samma tidning skrev han den 10 september 2006: “Jag misstänker att terrorns tid också kommer att ihågkommas som ledans tid. Inte den sortens leda som plågar de blaserade och kraftlösa, utan en superleda som fylls på och kompletterar självmassmördarens superterror. Även om vi till slut kommer att segra i kriget mot terrorn, eller lyckas minska den, som Mailer säger, till en ’uthärdlig nivå’ (det uttrycker kommer att fastna, och användas av politiker som tyst stolthet), så har vi inte en chans i kriget mot ledan. Därför att ledan är något som fienden inte känner.
Låt oss säga det rent ut: motsatsen till religiös tro är inte ateism eller sekularism eller humanism. Det är inte en ’ism’. Det är andens frihet – bara det. När jag refererar till ledans tid, så tänker jag inte på flygplats-köer eller visitationer i tunnelbanan. Jag menar den globala konfrontationen med den ofria anden.”
Kenan Malik menar att Amis ansluter sig till den teori om demografin som Mark Steyn står för och att det är en av förklaringarna till att han i en intervju gjord av Ginny Dougary i The Times 2006, sa att han menade att det var européernas plikt att se till att de inflyttade muslimerna måste lida innan de ändrar sitt handlande:
”Vilken sorts lidande? Deportationer – längre bort. Inskränkningar av friheter. Visitering av människor som ser ut att komma från Mellanöstern eller Pakistan… Diskriminerande grejer, tills det gör ont för hela kommuniteten och de börjar ta sina barn i örat.”
Journalistens egen kommentar var att Amis uppmaning var ”hårdför, provocerande hårdför”, och det är inte svårt att instämma i det. Däremot menar jag att Amis uttalande är signifikativt för det klimat av konfrontation som fötts i och med den samtida islamismen. Angrepp är bästa försvar, så heter det ju.
En av Martin Amis nära vänner och förbundna var författaren Christopher Hitchens, som levde den sista tiden av sitt liv i USA. I sin stora, sista essäsamling skriver han i flera reportage och essäer om islamismen. I essän Don´t Mince Word heter det:
”Det antas undermedvetet att kritik av politisk islam skulle vara en attack mot människor med mörk hy (…) Den fascistiska subkultur som slagit rot i Storbritannien och som lever av våld och hat består av två huvudsakliga element. Ett är flyktingfenomenet, som består av människor i asyl från Mellanöstern och Asien, som utnyttjar Londons traditionella gästvänlighet, och ett är en projektion av en invandrargrupp som har sitt ursprung i en särskilt primitiv och reaktionär del av Pakistan. Inför den vita liberala skamrodnande vägran att konfronteras med fakta, måste man få säga emot utifrån några iakttagelser. Den första är att vi för många år sedan varnades för denna fara, av britter, också de av asiatiskt ursprung, sådana som Hanif Kureishi, Monica Ali och Salman Rushdie. De visste hur bymullan såg ut och hur han lät, och det berättade de för oss.”
Efter detta fortsätter Hitchens ett resonemang som går ut på att visa hur orimligt det är, att man i ett modernt land som Storbritannien på 2000-talet ska behöva se sexuellt förtryck, tvångsäktenskap, hedersmord, incest. Och så säger han, att detta är illa nog, även om det bara begränsats till de muslimska miljöerna. Men ”sådant gift låter sig inte begränsas” och därför blir det allt fler som betraktar det som ”gudagott” att slå ihjäl kvinnor om de så bara uppträtt ”oanständigt” eller visat brist på ”diskretion”. Det minsta vi kan göra, avslutar Hitchens, ”när vi möts av så radikal ondska, är att se den rakt i ögonen (vilket den gör allt för att undvika) och att kalla den vid sitt rätta namn.”
