Vi spelar för freden - se filmen

Skärmdump

 

Under söndagen fick vi veta att vi missat det fina programmet Vi spelar för freden, såg det därför i går eftermiddag.

Jag kan inte ens namnen på de ukrainska kompositörerna. Men det var mättat, nedstämt, fantastiskt i sin ljudbild. Inte blev de sämre av att de tillsammans med Eric Ericssons kör och Benny Andersson avslutade i ett vackert Ode to Freedom. Programmet kan du se här.

En ung violinist talade på svenska till publiken och svenskarna. De är säkert besvikna på oss. Vi sitter på läktaren och tittar på medan Putins krigsmaskin mal sönder landet. Programmet grep mig starkt, men det gjorde mig också ledsen. Varför tillåter vi detta? Varför ingriper inte västerlandet och NATO?

Ur Svenskan:

Sent på kvällen den 23 februari satte sig medlemmarna i den ukrainska stråkensemblen Kyiv Soloists på ett flygplan till Italien för en två veckor lång turné. Vad de inte visste då var att deras flight skulle bli ett av de sista som lämnade Ukraina – bara några timmar därpå inledde Ryssland sin invasion av landet.

Plötsligt hade allt förändrats för ensemblen. Några medlemmar, de som har småbarn, tog sig tillbaka till Ukraina för att tillsammans med sina familjer försöka fly från de värsta konfliktområdena. De övriga försöker nu intensivt hjälpa sina familjer på distans samtidigt som de fortsätter att ge konserter runt om i Europa för att samla in pengar till förmån för Ukraina, bland annat i Konserthuset i Stockholm på söndagskvällen.

När TT träffar delar av ensemblen i Stockholm är medlemmarna trötta och dämpade. Över en månads oro och ångest har tärt på dem och den konstnärlige ledaren Anatoliy Vasilkivskiyj konstaterar att de av förklarliga skäl inte mår särskilt bra.

I hans ögon anas både sorg och uppgivenhet när han berättar varför Kyiv Soloists fortsätter att spela:

– Som konstnärlig ledare försöker jag se till att vi kan fortsätta vår turné. För vi har bestämt oss för att vi vill berätta för hela världen om Ukraina. Vi ser att många, särskilt i Ryssland, inte vet sanningen om det som pågår, säger han och fortsätter:

– Det är svårt att förstå orsaken till det här kriget, eftersom det inte finns någon. Rysslands argument om nazister i Ukraina är helt enkelt inte sant, och det vill vi föra fram. Vi vill inte framstå som ledsna offer för omständigheterna, vi ser det i stället som att vi har ett uppdrag att diplomatiskt och sanningsenligt försöka informera om den här situationen.

Orkestermedlemmarnas närmaste familjemedlemmar har hittills överlevt kriget. Den 27-åriga violinisten Kateryna Mysechkos make har lyckats ta sig från Kiev till västra Ukraina, där också hennes föräldrar befinner sig. Men för hennes mer avlägsna släktingar i den hårt drabbade staden Mariupol är situationen närmast obeskrivlig.

– De befinner sig i den värsta mardröm man kan tänka sig. Senast jag lyckades få kontakt med dem var för en vecka sedan. Ukraina försöker skapa humanitära korridorer, men ryssarna dödar människor som försöker fly staden. De är fast, utan vare sig mat eller vatten, säger hon.

När Mysechko slog på sin mobiltelefon efter den där flygresan till Italien och krigsnyheterna avlöste varandra fick hon en chock. För hur tar man in att staden man föddes i, samma stad där ens föräldrar fortfarande bor, plötsligt bombas?

– Jag kunde bara inte fatta det. Självklart hade jag följt nyheterna och insåg att spänningarna ökade och att något var på gång, men jag trodde att situationen skulle utvecklas långsamt. Jag kunde aldrig föreställa mig att Ryssland skulle starta ett fullskaligt krig i våra städer, säger hon.

Att spela musik under de omständigheter som ensemblen plötsligt befinner sig i är ingen lätt uppgift, konstaterar de. Samtidigt är de övertygade om musiken som en hjälpande kraft.

– Det är oerhört svårt att spela just nu med tanke på det som händer i vårt hemland. Men samtidigt tror vi att människor som lyssnar på vår musik kan få nya perspektiv. Att spela är det enda vi kan, och det känns viktigare än att vara hemma med vapen. Vi är inga soldater, vi är musiker. Genom att spela hjälper vi mer än att slåss, säger Anatoliy Vasilkivskiyj.

Men även om kriget rasar i Ukraina har musiken inte tystnat. Officiellt har den det, konserthus och teatrar är antingen bombade eller stängda, men den fortsätter att ljuda – i skyddsrummen. I staden Charkiv i östra Ukraina anordnas varje vår en musikfestival, och Anatoliy Vasilkivskiyjs och Kateryna Mysechkos vänner förbereder just nu en öppningskonsert i skyddsrummet i en tunnelbanestation i staden.

– Våra musikervänner som är fast hemma försöker hela tiden improvisera konserter för de som gömmer sig undan bomberna. Musik är inte mat eller pengar, men den är mat för våra sinnen och hjärnor. Den hjälper till att lugna och hela människor, säger Kateryna Mysechko.

Är det då möjligt att sia om en framtid som man inte vet någonting om? Kyiev Soloists vill återvända till Ukraina, men ingen vet när kriget är över. De har konserter inbokade till slutet av april, men därefter vet ingen vad som kommer att hända.

– Vi är redan trötta av det schemat vi har, vi var inte beredda på det här. Vi trodde att vi skulle ut på en konsertturné som skulle vara i två veckor. Men samtidigt inser vi ju att de som slåss i striderna inte heller får ledigt, och det ger perspektiv, säger Anatoliy Vasilkivskiyj och Kateryna Mysechko fyller i:

– För oss ukrainare känns det som att den här månaden har varat i hundra år. Vi lider verkligen, men försöker hitta styrkan inom oss för att orka fortsätta slåss för frihet och demokrati. Vi vill ha fred, utan ryska missiler i himlen och tanks på gatorna. Vi vill ha konserter i våra konserthus och på våra operor, utan ryska bomber.