 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Det finns en sedelärande liten vits om det vanskliga i att få fria människors motstridiga behov och intressen tillgodosedda: ”Slå mig,” sade masochisten. ”Näe, det tänker jag inte göra,” svarade sadisten. (ur krönika av Lena Andersson i Svenska Dagbladet)
Denna vits kom ytterst lägligt i dag. När de svenska förorterna brinner för att tönten Paludan bränner en grön bok, finns det anledning att fundera på just detta. Använder förortspöbeln bränningen som en ursäkt för att misshandla poliser, elda upp deras fordon och skapa total anarki, eller ser de tönten som själva urfienden?
Jag vill varken ha den gröna boken eller dess minaretförsedda bönehus i Sverige. Den svenska politikerklassen har alltid sett saken annorlunda, därför har den också sett till att vi hamnat i den här situationen. Det massiva inflödet av unga män från islams länder i Asien, Mellanöstern och Afrika har fungerat som en destabiliserande faktor i vårt land. Det lär inte bli bättre, det lär däremot bli mycket värre.
Det rasar ett fruktansvärt krig i Ukraina. Putinfascismen skördar tiotusentals människoliv. Vi behöver sannerligen inte det lågintensiva inbördeskriget i Sverige samtidigt.
Principen är enkel: den som bränner böcker bränner snart också människor. De som blir upphetsade av eller uppmuntrar Paludan i hans skitiga hantering bidrar till den fördärvliga processen.
Frågan är nu om vi inte kommit till "the point of no return" när det gäller invandringen av muslimer till Sverige. Medan våra nordiska grannländer har tagit den försiktiga vägen har Sverige valt att gå "all in" och nu ser vi konsekvensen av det. Jag håller med om att Paludans aktiviteter är högst tvivelaktiga samtidigt som han har all rätt att bränna. Som du skriver ger bokbränningen en unken doft av Fahrenheit 451 och totalitära regimer.
SvaraRadera