lördag 30 april 2022

Mikael Nydahl i PEN/Opp: Måtte världen bara lyssna

Foto: Astrid Nydahl
 

Min son, Mikael Nydahl, är gästredaktör för PEN/Opp som arbetar med ett Ukraina-nummer. I sin ledare utgår han från den ukrainska författaren Oksana Zabuzjko. Här hela texten:

Poeten, prosaisten och essäisten Oksana Zabuzjko är en av den samtida ukrainska litteraturens främsta röster i väst. I Sverige är hon en av få – mycket få – som alls blivit översatta. År 2014, efter den ryska annekteringen av Krim och inledningen av kriget i Donbas, skrev hon en text om hur det kändes att tala från ett land som omvärlden praktiskt taget inte visste något om. Hon talade om hur denna osynlighet varit förutsättningen för den ryska krigföringen. Och hon avslutade med orden ”måtte bara världen lyssna den här gången”.1

Efter den fullskaliga ryska invasionen den 24 februari 2022 kan vi konstatera att vi inte lyssnade. Inte så som vi hade behövt.

*

Det ser ut som om den ryska statsledningen verkligen trodde att de skulle kunna få Ukraina på fall genom ett blixtkrig. Att landet skulle falla ihop som ett korthus under de första dygnens raket- och pansarattacker. Att armén skulle bjuda svagt motstånd och sedan lämna sina kaserner, och att befolkningen skulle vara demoraliserad och kluven i sina lojaliteter, och därför ett lätt byte för den nya ockupationsmaktens propagandakampanjer. Detta var vad Ryssland hade lärt sig på Krim och i Donbas 2014.

Men Ukraina föll inte ihop de där dagarna i slutet av februari. Och skälet till det var inte bara att den ukrainska armén var bättre rustad och bättre motiverad än 2014. Inte bara att den hade erfarenhet av åtta års strider med ryska eller ryskstödda förband i öster. Skälet var också, och kanske framför allt, att det ukrainska samhället som sådant nu stod bättre rustat att möta aggressionen.

Vi befinner oss snart ett par månader in i invasionen. Det börjar nu gå att göra några inledande iakttagelser av vad det är för slags krig vi har att göra med. En första sak som är nödvändig att inskärpa är att det inte är ett krig mellan två stater med konkurrerande territorialanspråk. Det är ett ensidigt angreppskrig, som startats av en före detta kolonialmakt för att återerövra en före detta koloni, och för att en gång för alla utplåna de kulturella, språkliga och politiska traditioner som kan stärka och försvara den nyvunna självständigheten. Därför är också kulturarvet måltavla i kriget. Och ockupationsmaktens listor över vem som ska gripas omfattar inte bara den politiska ledningen, utan också författare och intellektuella.

Det är därför inte heller ett krig där civilbefolkningen blir lidande genom det som på militärspråk heter collateral damage. I detta krig utgör civilbefolkningen en direkt måltavla. Skälen tycks vara flera. Ett av dem är uppenbart och praktiskt: dess motståndsvilja måste brytas ner för att försvaga det ukrainska försvaret. Men med tiden har ett annat, mer djupliggande och mer skrämmande skäl blivit synligt. Den ryska krigföringen i Ukraina har drag av utplåningskrig. Att den riktar sig mot ”det ukrainska” som sådant innebär också att den riktar sig mot ukrainarna som sådana. Artiklar i central rysk press skisserar öppet de ideologiska grundvalarna för en etnisk rensning av Ukraina. Den ryskortodoxa kyrkans patriark har gett denna kampanj sin välsignelse. Och när de ryska trupperna i början av april tvingades att retirera från förstäderna de ockuperat nordväst om Kyjiv – Butja, Irpin, Hostomel – blev den etniska rensningens praktik synlig: de civila massgravarna, våldtäkterna, plundringen, förstörelsen. I Mariupol ser vi en annan praktik: belägringen och utsvältningen av en hel stad. Och lite i skymundan, i skuggan av frontnyheterna, nås vi av rapporter om en tredje praktik: hur ukrainare tvångsevakueras in på ryskt territorium. Berättelserna talar om filtreringsläger, om människor som blir berövade sina dokument och skiljs från sina barn. Systematiken och omfattningen av de ryska krigsbrotten är en fråga för den krigsförbrytartribunal som förhoppningsvis kommer att inrättas. Att de begås står redan nu utom allt tvivel.

Vi har inte sett något liknande på europeisk mark sedan Jugoslavienkrigen på nittiotalet. Och kanske har vi bara sett början.

*

När vi nu inleder publiceringen av PEN/Opps ukrainska tema är det för att förmedla vittnesbörd ur krigets helvete medan det pågår. Men det är också för att på längre sikt bidra till att vi i omvärlden äntligen ska börja lyssna på Ukraina, som Zabuzjko skrev. Och för att samla in helt handfast humanitär hjälp under den pågående katastrofen. De medel som kommer in på Svenska PEN:s akutfond går nu oavkortat till den hjälpfond till ukrainska kulturarbetare i och utanför landet som upprättats av ukrainska, belarusiska och polska PEN tillsammans med den polska Open Culture-stiftelsen.

För oss på Svenska PEN är det ukrainska solidaritetsarbetet en naturlig förlängning av det litterära solidaritetsarbete som inleddes när den belarusiska revolutionen bröt ut – och krossades – 2020. De nätverk av författare, översättare och aktivister som växte fram under händelserna i Belarus finns nu på plats för att försöka möta den ukrainska krisen. Och i själva verket går det en rak linje från Belarus till Ukraina. Ländernas tragedier är olika, men siamesiskt sammanvuxna med varandra. Medan Ukraina i dag, med vapen i hand, kämpar mot en rysk ockupationsarmé lever Belarus redan under en rysk ockupation, som genomförts i tysthet och med diktatorn Lukasjenkas samtycke.

I arbetet med Belarus såg vi vår främsta uppgift i att skapa opinion, att hålla landet synligt också efter de inledande veckornas uppmärksamhet. Att försöka väcka det svenska civilsamhället och svenska politiker. Att bedriva påtryckningar på näringsliv och beslutsfattare. I fallet Ukraina är allt detta redan på plats. Vi ser en våg av solidaritet som drar genom hela det svenska samhället, från myndigheter och stora organisationer till enskilda personer som inhyser ukrainska flyktingar i sina hem. Politiken läggs om i en hastighet som saknar motstycke, och näringslivet drar sig äntligen ur de östslaviska diktaturerna. I det landskapet blir vår uppgift delvis en annan. Men en viktig aspekt kvarstår: att hålla intresset uppe och diskussionen klar också när tiden går. Samt att hålla fram de litterära aktörerna och de litterära uttrycksformerna som centrala både i det ukrainska motståndet och i det svenska solidaritetsarbetet.

*

Här har vi ett stort arbete att göra. På den svenska litterära kartan är Ukraina i stort sett en vit fläck. Utgivningen inskränker sig till några strödda dikter och enstaka romanutdrag, främst publicerade i tidskrifter. Det finns en antologi eller två. Och så tre romaner – två av Serhij Zjadan (som nu deltar i försvaret av Charkiv) och en av just Zabuzjko (som nu finns i Warszawa).

Vilket för oss tillbaka till Zabuzjkos nödrop från 2014. Hade vi översatt mer, läst mer och lyssnat mer, hade vi talat mer med varandra, då hade också mer av smärtan i skeendena fortplantat sig direkt till oss. Det gäller smärtan i det krig som följde på Krim och Donbas 2014. Det gäller smärtan när resningen i Belarus slogs ner 2020. Då hade det blivit svårare för oss att ignorera det som pågår. Förtvivlan hade tvingat oss att tala, att bryta den tystnad, i vars hägn den ryska regimen rustade till krig. Och då hade vi kanske inte haft ett stort krig i Europa idag.

Första maj i morgon bortom vänstern

Ivösjön med Ivö i morse. Mobilfoto: T.N.
 

Första maj i morgon. Inte en röd fana inom synhåll för oss. 

Vänstern i Europa har generellt sett ställt sig själv vid skampålen. 

Att inte entydigt - utan hummanden och bortförklaringar - kunna fördöma den ryska fascismens våldtäkt på Ukraina visar hur dess verkliga "själ" ser ut.

Vid Ivösjön i morse en stilla stund till minne av Kristian Lundberg.


"Den ryska litteraturen har alltid hyllat förövaren"

Oksana Zabuzjko: "Vi väntar fortfarande på en heltäckande studie kring hur Kreml systematiskt över decennier korrumperat väst, likt Dmitrij Nechljudov besudlar Katjusja Maslova i Tolstojs Uppståndelse". 
 

Oksana Zabujko är ukrainsk författare. I fredagens DN publicerades en längre essä av henne i DN. Budskapet går inte att missförstå; från Ryssland och rysk litteratur kan vi bara förvänta oss den maximala ondskan. Hon skriver bland annat:


Vi väntar fortfarande på en heltäckande studie kring hur Kreml systematiskt över decennier korrumperat väst, likt Dmitrij Nechljudov besudlar Katjusja Maslova i Tolstojs ”Uppståndelse”. Och nu menar jag inte enbart det samröre som registrerats i FSB:s stängda arkiv, utan också något mer subtilt – en långsiktig utsuddning av gränserna för det acceptabla i västerländsk kultur, det gradvisa skiftet från en europeisk rationalisering av ondskan till en rysk normalisering av den.


Tolstoj observerade att mänskligt medvetande är böjligt och utmärkt skickligt på självrättfärdigande. När Katyusja blir prostituerad förändras hennes bild av världen så till den grad att upplåtandet av hennes kropp till män som våldtar den mot betalning blir, om än inte ärbart, åtminstone ett fullständigt normalt beslut. Detta är faktiskt en modell för all rysk litteratur, som fortfarande betraktas som europeisk och humanistisk: Rysk litteratur har under tvåhundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle ska ömkas, inte fördömas. Vi ska sympatisera med honom, för ”det finns inga skyldiga människor i världen” (Tolstoj, igen). Alla är beredda att skära av sin grannes hals, det hela hänger på priset.

Och:

På många sätt var det rysk litteratur som vävde kamouflagenäten till Rysslands stridsvagnar. Jag gick i skolan i Sovjetunionen, med rysk litteratur som obligatoriskt ämne på schemat, och jag minns ännu min barnachock över Turgenjevs ”Mumu”: den stumma livegna, en god själ, som på order av sin ägarinna mördar den enda varelse i världen han har kär: sin trogna valp. Våra lärare hoppades att berättelsen skulle väcka sympati för protagonisten och hat mot ägarinnan. Nu kan jag se den sortens skolning hos dem som förbannar Putin och samtidigt tycker synd om soldaterna han skickat till Ukraina för att mörda mycket mer än bara valpar: stackars pojkar, som de måste lida!

 

Det är fortfarande oklart hur rysk litteratur lyckades förföra väst genom att presentera sig själv som en vacker prinsessa inlåst av en grym regim och hur den lyckades övertyga väst om att dess passivt infantila oemottaglighet för ondska är en dygd. (Minns ni hur Natasja Rostova i ”Krig och fred”, våldsamt förälskad i sin fästman, springer efter första bästa slyngel som ler mot henne så snart fästmannen lämnat scenen och hur Tolstoj tycker fasligt synd om henne?). Detta är en fråga för professionella Rysslandsvetare.


Tyvärr har de, med få undantag, utgått från samma myt om rysk kulturs europeiska karaktär, en myt där KGB-officeren så snart han demonstrerat att han talar flytande tyska och framträtt hos den amerikanska talkshowen ”Larry King Live” enkelt kunde passa in. Det var tillräckligt för att eliten i väst skulle enas om att acceptera honom som ”en av oss”, snarare än att i hans bakgrund urskilja gravida kvinnors uppskurna magar i NKVD-fängelset i Lviv 1941 eller ukrainska konstnärers och tänkares krossade skallar under Sovjeteran. Avrättningar av medlemmar i den ukrainska intelligentian i ockuperade städer på sistone (till exempel Tacitusöversättaren Oleksandr Kysliuk i Butja) är på så sätt en logisk fortsättning på hur KGB agerat i Ukraina inom levande minne.


fredag 29 april 2022

Peter Handberg: Strö aska över ditt huvud. Tusen och en röst (Bokförlaget Faethon)


Det som är grundstenen i Peter Handbergs författarskap vill jag beskriva som en både fysisk och mental närvaro. Det är konkreta individer han samtalar med. De lever på konkreta platser. Också alla de mördade träder fram. I sina två senaste böcker reser Handberg i Förintelsens fysiska och civilisatoriska spår. Han går där det en gång i tiden fanns en judisk kultur, en judisk civilisation. Där är adresserna angivna, husen som finns kvar beskrivna, men också alla de platser som är tomma eller de synagogor som är nerbrända eller skadade noterar han.

 

Den förra boken hette Världens yttersta platser. Judiska spår. Om den skrev jag bland annat:

 

”Det är en fruktansvärt svår bok att läsa. Det svåra består i mötet med fakta som skriker ut en nöd och förtvivlan inför det som världen lät Hitlerregimen och alla dess allierade göra. Handberg skildrar by efter by, samhälle efter samhälle, där snart nog inga tecken finns kvar. Överallt talar han med de sista överlevande, som varit vittnen till massakrerna eller som i sina familjer själv drabbats av den vanvettiga mördandet. Ibland besöker han resterna av en synagoga, ibland blir han visad till massgravarna och platser där morden begicks. Ibland berättar han om det som inte syns. Också de sunkigaste miljöer träder han in i, för han vill höra människor berätta och han är för det mesta beroende av tolk.


Det är idag två länder han reser i, Polen och Ukraina. De platser i Ukraina som drabbades så hårt tillhörde Polen under Förintelsen, som storstaden Lviv, där kanske så många som en fjärdedel av stadens befolkning var judisk. Staden har också en blodig historia under första halvan av 1900-talet, då ukrainarna genomförde pogromer mot judarna. De pågick också under krigsåren från 1939 och framåt. Som bekant fanns det människor runt om i Europa som gärna hjälpte tyskarna, och ibland till och med gick före med massmord innan de ens nått fram med sina militära styrkor.”

Arbetet med den nya boken, som är ett slags uppföljning, starkt förbunden med den första, påbörjas under pandemin. Handberg tar sig till ett Polen där rörelsefriheten ska beskäras i takt med pandemins allt fastare grepp om folket. Han reser med munskydd men möter ofta människor som helst kramar om eller kindpussar.


Vid sidan av läsningen – han har rika referenser till en litteratur om och i det han utforskar – finns ett stort antal inköpta, gamla fotografier med honom. Han köper dem på nätauktioner. De är oftast tagna av tyska soldater som tjänstgör i ockupationsarmén som också driver judarna mot lägren där Förintelsen utspelas.


Halvvägs kommen i sitt uppdrag förlorar han sin kamera och en stor mängd bilder är för alltid försvunna. De svartvita bilder som dokumenterar det förflutna – vardagsliv och miljöer, såväl som terrorn mot judarna – blir därför särskilt viktiga i den nya boken.


Białystok i nordöstra Polen blir bokens kanske centralaste ort. Handberg berättar att det var den stad som hade den största andelen judar, mellan 65 och 75%. 

 

I staden väntar Tomek på honom. Han ska bli en viktig följeslagare och tolk. I fyrtio år har Tomek dokumenterat och bevarat minnet av regionens judiska liv. Han vet med andra ord vad han talar om.

 

I denna berättelse besöker vi flera olika samhällen, små som stora. Men det kusliga och mest värdefulla är förstås sökandet efter platsen där Förintelsen till betydande del genomfördes av tyskarna, påhejade och handgripligen hjälpta av polackerna. Massgraven i Pietrasze är en av många. Efter vandringen in i skogen löper berättelsen över i ”polskt fikabröd”, vilket det i dag kallas. Det rör sig om ”en judisk maträtt som i en handvändning blir polsk” förklarar Handberg och fortsätter: ”... om man begrundar bialy som en del av den polska judendomens kulturhistoria, blir orden i all sin omedvetenhet till en beståndsdel av nazisternas övergripande mål att utplåna allt judiskt: brödet är varken ”av polskt ursprung” eller något ”fikabröd”, det bakades av judar (...) för de fattiga judarna var bialyn själva måltiden eller åtminstone en betydande del av den.”

 

Handberg kommer till Czyzew, ännu en utplånad shtetl. Den gamla synagogan är numera ett lager för hönsfoder.  Tre kilometer bort finns massgraven där resterna av 5.000 judiska män, kvinnor och barn ligger. De mördades redan 1941. Det första de gjorde när de anlände till platsen var att rida på de ortodoxa judarnas ryggar!

 

Det är sådana berättelser och sådan, konkret information i Peter Handbergs bok som ställvis gör den svår att läsa. Med åren har mitt äckel och mitt förakt för dessa judehatare bara vuxit. Allt annat vore ologiskt!


När Handberg kommer till Lublin i sydöstra delen av landet, dyker inte oväntat Isaac Bashevis Singers böcker och demoner upp. Han passerar en plats i staden där Singer stod staty. Av den återstår bara sockeln där en grupp alkoholister samlats. 


”Kunde Singer ha gjort en berättelse också av dem? Här gick vägen till Umschlagplatz. Tidigt varje morgon under fyra veckor i mars och april 1942 vandrade Lublins sammanfösta judar iväg till slakthusen för transport till Belzec.”

 

Alldeles nära slutet i bokens epilog skriver Handberg:


”Jag visste inte hur jag skulle avsluta och förstod att det inte fanns något slut. Precis som att det inte fanns någon början. Inga bokstäver och ord att lägga tillrätta. Inga tal och siffror som gick att jämna ut.”


Peter Handberg identifierar och dokumenterar. Det blir mäktiga berättelser om Förintelsen i Polen, Ukraina och andra länder mitt i det Europa som nu utsatts för en militär våldtäkt av Putinregimens Ryssland. Redan noteras folkmordsbrott. Liksom en man i Handbergs bok understryker att man inte sa ”nazisterna” om den tidens förbrytare utan ”tyskarna” är jag benägen att kalla dagens folkmördare bara ”ryssarna”. Läsningen av Peter Handberg har skett parallellt med denna våldtäkt på Ukraina och har fått mig att se klarare på bestämda inslag i skeendet.

 

 

Att skriva är en utomordentlig lättnad

 

E.M. Cioran skrev ett helt liv. Hans efterlämnade skrifter är en av de stora gåvorna till oss som ännu lever och kan läsa. Ändå ska man begrunda att just Cioran skrivit: "Det fanns en tid då det tycktes mig meningsfullt att skriva. Av alla mina vidskepelser tycks mig denna vara den mest komprometterande och den mest obegripliga." (Om olägenheten i att vara född, översatt av Lasse Söderberg).

Han skrev också: "Att skriva böcker saknar inte kopplingar till arvsynden. Ty vad är en bok om inte en förlust av oskulden, en aggressionshandling, en repetition av vårt syndafall" (Frestelsen att finnas till).

Han upprepade det ofta. I en intervju med Fernando Savatar (Entretiens) förklarar han varför han ändå skriver: "För att skriva, hur lite det än är, har hjälpt mig att ta mig från ett år till ett annat, ty de uttryckta besattheterna förblir försvagade och delvis övervunna. Jag är säker på att om jag inte svärtat ner papper så hade jag tagit livet av mig för länge sedan. Att skriva är en utomordentlig lättnad."

 

torsdag 28 april 2022

Globalt kärnvapenkrig mer troligt än förlust i Ukrainakriget

Tuschteckning av Gabriela Melinescu. Privat ägo
 

Nej, jag tror inte längre att det är tomma ord. Men i första hand är de inrikespolitiskt effektiva. Ryssarna förbereds dagligen på att det som nu är svårt kommer att bli ett helvete ganska snart. När Margarita Simonyan, en av Kremls högprofilerade redaktörer för statliga RT, går ut och säger att Putin hellre inleder ett globalt kärnvapenkrig än förlorar i Ukraina, så ryser man. Men som sagt, det allvar som ligger bakom kan få oss att ana vidden av den ryska fascismens planer och strategier. Kommer Putin att trycka på den röda knappen? Margarita Simonyan svarar att det är mer troligt att han gör det, än tillåter att Ryssland förlorar ett krig.

 

Döden. Sjukdomarna. Kristian Lundberg och andra

Foto: Astrid Nydahl
 ”Det är ett ensamt arbete att vaka över en stad / en by eller en dikt – ändå måste allt noteras, föras samman och åskådliggöras”. Kristian Lundberg

Kollegor. Vänner. De dör ifrån oss i allt högre takt. Av ålder. Av sjukdom. Av missbruk.

Under 2021-2022 har det försvunnit många. Igår kom budet om Kristian Lundbergs död. Känner stor tacksamhet att vi återfick kontakten för ett halvår sedan. Jag citerar ur min inkorg, några kärva meddelanden från honom:

*

Kristian Lundberg till mig

 

9 februari:

 

Hallå min vän. Jag är nykter i perioder, längre eller kortare. Orkar inte alltid kämpa emot begäret, då jag har drabbats av den djävulska sjukdomen Lewy Body med Parkinssons. Och jag klarar inte alltid av det på bästa sätt. Sjuk. Utfattig. Hungrig. Och törstig. Men det skall väl ge med sig. Vill jag tro.

 

12 februari:

 

Vi får träffas och dryfta detta över ett par kannor vin. Och. Jo, om man överlever kan sjukdom vara en källa till skrivande.

 

24 mars:

 

Funderar på att skriva en bok om det hela när jag orkar.


*


Av bestämda skäl bytte vi ord om missbruk. Vi hann inte långt.

onsdag 27 april 2022

Kristian Lundberg är död

 

Jag har nåtts av beskedet att Kristian Lundberg är död. Efter många års paus återfick vi kontakten i samband med att hans sista bok kom ut. Jag recenserade den då, och nedan kan ni se vad jag skrev.

Kristian hade stora problem med alkohol och narkotika. Han drabbades av en mycket svår sjukdom, och för en dryg månad sedan var han med i Fråga doktorn och berättade. De skrev:

Författaren Kristian Lundberg har drabbats av två demenssjukdomar - Lewy body och hydrocefalus - och vill nu berätta om hur det är, för att minska stigmat kring kognitiva sjukdomar. Vilka symtom ger Lewy body sjukdom?

Vi hade kontakt den sista tiden han levde. Han ville träffas. Han ville skriva en bok om sin sjukdom. 

*

Här min recension av hans sista bok:


När Kristian Lundberg utkommer med en ny prosabok och den fokuserar på alkoholism och narkomani är det en självklarhet att läsa, och att göra det med största uppmärksamhet och ödmjukhet.

 

Lundbergs omfattande författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala Malmö, ett rum där en son vistas och där en kristen livshållning utgör ett slags kitt för vardagen, skrivandet, livet.

 

I den nya boken är sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.

 

”Efter flera års rak nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för, rakt in på Systemsbolaget och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”

Hans identitet som gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat fylla sitt inre svarta hål med droger i mycket unga år kan det bara bli så.

 

”Jag hade äntligen nått fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”

 

Lundberg blir uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sover ibland på härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar. Passager. Övergivna, bortglömda områden.”

 

Dagtid kan han vila på Café David som drivs av Stadsmissionen. 

 

”Jag anpassar mina droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”

 

”Jag vill verkligen försöka hitta den exakta punkten när jag gick över gränsen och påbörjade den här återkomsten från att vara författare till att bli en dygnetruntnarkoman som inte ens gjorde uppehåll när kroppen var helt slutkörd...”

 

Omtalad just som författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och heroin de ska tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna försvinner och heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen, han blir en kriminell som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg är inte längre en skrivmaskin utan en bultsax.

 

Han skriver:

 

”Du har vaknat. Din kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian Lundberg, precis som du gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”

 

”Jag skall försöka berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar är sant.”

”En alkoholist och narkoman. Och jag är bägge delar.”

”Vad jag äger? Ingenting, minst av allt mig själv.”

Hans identitet är så förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara Kristian Lundberg.”

 

Att förlora kan vara allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt, bokstavligt talat:

”Det finns ingenting som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min lägenhet.”

 

Är då denna bok helt sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens djupa sanningskrav:

”Det finns ingenting mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda verktyg. Det självbiografiska.”

 

Frågan är var missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den trovärdiga texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg ställer själv den avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om allt? Självklart.”

Litteratur och liv kan aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet särskilt giltigt. Han sätter gång på gång allting på spel. Han har ju inget att förlora! Men han har också starka drivkrafter.

 

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt manus. Det kan hända att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan hända att jag drivs av en önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”

 

”Mitt beroende fick kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”

 

Det är mycket länge sedan jag läste en ny svensk bok som så starkt drabbade mig. Den är plågsam redan i kraft av sitt ämne. Men den är också plågsam som en självbiografisk text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är i många avseenden det samma som Lundbergs. När han sitter vid ett bord med andra narkomaner på Sevedsplan drar jag mig till minnes barndomsåren där. Allt går att känna igen. Ändå är allt fullständigt omöjligt att acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den sugande rörelsen i jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en mästerlig berättelse om allt detta.


 

 

Hildegard Matilda Petersdotter, min farfars mamma

Hildegard Matilda Petersdotter, mamma till min farfar Hans Christian Nydahl. Foto från 1950-talet
 

Hon lämnade min farfar till en fosterfamilj när han var i tvåårs-åldern. Då fick han efternamnet Nydahl. 

Att se hans mamma på bild får tankarna att snurra. Det hade ingen av oss gjort tidigare, inte heller min pappa. Hon var i alla år den onämnbara och hemliga, ingen talade om henne, allra minst farfar.

Men så hittade en brorson till mig bilden på en släktforsknings-sida.

Ibland önskar man hett att man inget visste om familjens bakgrund. Andra gånger rotar man febrilt efter fakta.


Lavrov och ett tredje världskrig

Foto av den kommande sommarens strandsand: Astrid Nydahl
 

Putins knähund Lavrov hotar med ett tredje världskrig. Inte orsakat av Rysslands angreppskrig, utan av Ukraina och USA. Så har den världsordningen sett ut sedan 1945. Ryssland har aldrig gjort sig skyldigt till krigshandlingar som kunnat leda till storkrig. Varken i de forna öststaterna Ungern, Tjeckoslovakien, DDR, Polen eller i Georgien, Moldavien, Ukraina, Afghanistan, Libyen, Syrien, Libanon, Indien eller... ja, ni kan fylla i listan.

Regel nummer ett är: lyssna aldrig på Putins knähund, som talade han sant. Det har han aldrig gjort. Hans yrke är Lögnen. Den sprider han varje dag på kontoret.

tisdag 26 april 2022

Medan Putins krig rasar. En ekorre vid våra fötter

Foto: Astrid Nydahl
 
I djurens rike, vid Östersjöns kust, har vi sedan länge olika vänner. En av dem är en ekorre. Han var riktigt modig sist, kom springande och snodde en brödkant från fåglarna. Han ilade förbi oss och upp i sitt träd igen.

Krigets fortsätter med oförminskad kraft och grymhet. Vittnesmålen från alla de våldtagna blir svårare och svårare att läsa. I London skriver han skrönor, Gunnar P, och publicerade under måndagen en hårresande dum sådan i DN. Läs den, det är lärorikt att se hur spånen från det hållet ser ut. Och man lär sig möjligen att mot Putins fascism får man inga allierade från vänstern. 

Vi får aldrig ens tänka tanken att detta är något övergående. Det är det inte. Putin är inte "förolämpad", vilket GP i London vill få oss att tro, han är tvärtom förvissad om att han kan återskapa det gamla sovjetiska riket i Rysslands namn. 

GP påstår rentav att vi har har att göra med ett psykologiskt fenomen, "typ Putin, i småväxta män med stora planer". Om GP hade inflytande skulle vi drömma om en lång, rysk ledare (ja, det är ett pinsamt resonemang).

Än så länge finns det inga tecken på att västerlandet ska ingripa till Ukrainas försvar. Vi får väl se någon månad längre fram i tiden.


Här uppe sitter han helst. Foto: Astrid Nydahl


Framtiden enligt Cohen. Framtiden med Putin och folkmordsplanerna med kärnvapen

 

“Give me back the Berlin wall
Give me Stalin and St. Paul
I've seen the future, brother
It is murder”

(Ur Leonard Cohen The Future, 1992)

 

Det fanns en tid när vi kunde le ironiskt åt sådana sångtexter av Leonard Cohen. Han är inte med oss längre, men hans ord ekar så hårt mot våra hjärnor nu. De har förverkligats, blivit en del av Europa 2022.

 

I en senare vers heter det:

 

“Give me back the Berlin wall
Give me Stalin and St. Paul
Give me Christ
Or give me Hiroshima”

 

Nog fick vi vår tids Stalin. Frågan är om han redan bestämt sig för att ge Ukraina och resten av Europa ett nytt Hiroshima. Ingen kan veta, men vi måste tänka och handla som om vi förstod.

 

Tankar vid Östersjön

Foto: Astrid Nydahl

Där vi sitter vid havet varje förmiddag finns det ett monument som blivit en populär utsiktsplats för fåglarna. Ibland sätter de sig där för att bevaka möjligheterna att få en bit bröd av mig.

Den oändliga utsikten mot horisonten föder många tankar, numera mest mörka och oroliga tankar. Med Putin vid Rysslands roder går vi en mycket otrygg framtid till mötes. Vi vet inte från den ena dagen till den andra vad som väntar.

Svensk politisk debatt slår alltfler knutar på sig själv. För att stödja svenskt NATO-medlemskap kräver en framträdande sosse att "ett framtida, demokratiskt Ryssland ska erbjudas plats i EU". Det måste vara det naivaste som kan skrivas just nu. Vilken framtid syftar det på? Kan Ryssland alls bli "demokratiskt"? Ligger Ryssland i Europa, vilket väl borde vara minimum för ett medlemskap i Europeiska Unionen?

"Ett framtida demokratiskt Ryssland" - är det före eller efter atomvintern?

Jag tror karln menar att bara den europeiska delen av detta imperium skulle erbjudas plats. Det är under alla omständigheter ett tecken på hur banala och fåniga dessa "tänkare" kan vara. Kan man inte rentav erbjuda Japan och Singapore medlemskap?

Själv tar jag måndagen med all de ro som går att uppbåda i krigstid. Nästan ingen alls.


söndag 24 april 2022

Satan I och Satan II och de under jorden gömda

Satan II. Den ryska missilen som ska utrustas med kärnvapen

Putin skryter för världen om missilen som sägs kunna utplåna hela England:


'The missile can break through all modern anti-missile defences,' he declared. 

'There is nothing like this anywhere in the world, and won't be for a long time.'

Putin är själv Satan I. Hans förstörelse av Ukraina och folkmord i hög takt gör att han förtjänar det namnet. Denna söndag önskar jag att jag befann mig på en plats utan tillgång till korkade medier och drömska "intellektuella". Varje dag vaknar jag till detta förödande krig och tankar om vad det långsiktigt kommer att innebära. Medvetenheten kräver också föreställningsförmåga. Att för sitt inre se alla de våldtagna, torterade och döda, att se alla kvinnor, barn och gamla som måste leva gömda under marken.

"We haven't seen the sun for two months already. To eat and drink sweet tea - for happiness. Stocks are running out - we won't last that long". Photo of civilians who are hiding from Russians bombarding in Azovstal plant


 

lördag 23 april 2022

Transnistrien - lägg landet på minnet

Militärparad i Transnistriens huvudstad Tiraspol. Skärmdump
 

Nej, Putin nöjer sig inte med Ukraina. Experter på olika håll i Europa talar om att hans långsiktiga plan är att återskapa Sovjetunionens territorium. Det skulle också innebära att de baltiska staterna befinner sig i farozonen. Men först siktar han in sig på Transnistrien. Nu är det dags att studera denna lilla landremsa "där ryssar förtrycks" (känns argumentet igen?).


Expressen skriver:


Enligt den ryska befälhavaren Rustam Minnekaev kommer den andra fasen av Putins ”särskilda militäroperation” nu att fokusera på att etablera en landkorridor från Donbass till Moldavien – vilket skulle skära av Ukraina från Svarta havet. 

– En del av den ryska arméns mål är att etablera full kontroll över Donbass och södra Ukraina. Det kommer att ge en landkorridor till Krim och påverka den ukrainska ekonomin, sa Minnekaev under fredagen vid ett möte, skriver The Daily Beast med hänvisning till den ryska statskontrollerade nyhetsbyrån Interfax.

– Kontroll över södra Ukraina ger en annan väg till Transnistrien, där fakta visar att den rysktalande befolkningen förtrycks. 

Transnistrien med cirka en halv miljon invånare utropade självständighet från Moldavien 1990 men har aldrig erkänts av omvärlden. Regionen får ekonomiskt och militärt bistånd av Ryssland och har bland annat eget parlament, president, valuta och polis. Ryssland har förutom en vapendepå cirka 1500 soldater i landet – och Transnistrien har sen invasionen inleddes pekats ut som ett potentiellt mål av experter. 

 

 

Götz Aly: Europa mot judarna

 

”Det ankommer inte på oss att med er diskutera lämpligheten av de åtgärder ni beslutat mot judarna. Däremot är det vår plikt att meddela er att ni inte kan kräva att vi medverkar till dem. Många judar är belgare, dessutom kan vi inte förmå oss att genomföra en bestämmelse som så uppenbart strider mot människans värdighet, oavsett vem det handlar om.” (Bryssels borgmästare Jules Coelst efter det tyska beslutet i maj 1942 att ”alla judar måste bära judestjärnan").
Hur ser den antisemitiska process ut som kulminerar med Förintelsen? Var i Europa härjar den och på vilka platser tycks Europas högst olika folk och regeringar redo för nationalsocialismen i allmänhet och Hitlers avsikter i synnerhet?

Med sådana frågor i bakhuvudet kan man påbörja läsningen av Götz Alys till svenska översatta verk Europa mot judarna 1880-1945 (Daidalos, översättning av Jim Jakobsson). 

I Alys gärning finns ett särskilt fokus på vad som skulle kunna betecknas som ”nyttan” av pogromer och mord riktade mot judar. De befolkningar som lärde sig att de fördrivna eller dödade judarna lämnade egendom efter sig – om inte annat så en bostad – kunde också drivas av just nyttan. 

Besvikelsen över de judar som återvände som överlevande från de nazityska dödslägren talar sitt tydliga språk. De hälsas inte välkomna hem. Tvärtom, eftersom deras bostäder och annan egendom redan tagits över av andra människor. I Alys verk finns många talande exempel. Jag tänker t.ex. på vad en polsk magistratstjänsteman yttrade i en tidigare epok, dock fullt signifikativt också för 1940-talet: ”Vi skall beröva judarna allt och de arma kristna barnen kommer att ha allt i överflöd.”

Men för att ta det från början. Den tidsperiod boken omfattar, åren 1880 till 1945, lär oss något om hur en sump föds, växer och frodas för att sedan explodera i en kombination av manipulativ maktutövning och folklig entusiasm. Götz Aly gräver sig ner i det tsaristiska Rysslands judehatiska kretsar och fortsätter därefter fullt logiskt in i det sovjetiska, där både Lenins och Stalins regimer visar sig i all sin eländiga antisemitism. 

Runt förra sekelskiftet och fram till slutet på Stalin-eran visar han oss hur den ser ut, både i text och brutal handling. Slagord som hyllade ”det kärnfulla, oförstördas slaviska folket” ställdes i kontrast till det ”murkna och ruttna Västerlandet”, yttringar som man med alltför stor lätthet kan jämföra med det samtida Rysslands politiska underströmmar. Runt förra sekelskiftet inleddes en kraftigt antisemitisk politisk kurs i hela det ryska väldet. ”Föreskrifter, lagar och godtyckliga administrativa åtgärder” gjorde att judarna tvingades bo i särskilda bosättningszoner som Aly kallar ”ett slags getto i storformat”.

Från denna utgångspunkt söker sig Aly ut i nationerna i det Europa som inte tillhör Ryssland helt eller ens delvis. Han berättar om fasansfull antisemitisk praktik i Moldavien, Rumänien, Polen, de baltiska staterna, Frankrike, Ungern, Grekland och en rad andra platser. Men han pekar också på de undantag som fanns under den pågående folkmordspraktiken på Hitlers tid, länder som Danmark och Belgien (se det inledande citatet från Bryssels borgmästare som ett exempel). 

Märkligt nog nämner Aly inte Albanien i sin översikt. Därifrån skickades inte en enda jude till Förintelsen, tvärtom gömde albanerna också hundratals judar som kommit till landet norrifrån. Se här. Aly är, ska det i rättvisans namn sägas, inte ensam om att förbigå det lilla Albaniens exempel.

Vanföreställningen att judarna i Europa mördades när den tyska armén anlände genomlyses effektivt. I själva verket var det i flera länder precis tvärtom. Lokalbefolkningen hade i vissa fall redan mördat så många judar att uppgiften var mer eller mindre slutförd när tyskarna anlände. 

Götz Alys bok är, vid sidan av Timothy Snyders Den svarta jorden, oumbärlig som ny litteratur om och kring Förintelsen. Det som skiljer Aly och Snyder från andra är, att de inte bara ser till Hitlers politik och nazismens konsekvenser, utan att de vidgar synfältet och tar med hela Europa och Ryssland i bedömningen av vad som såväl faktiskt hände under förintelseåren och dessutom en längre period dessförinnan. Det fanns många regeringar och därtill folkliga opinioner som instämde i allt väsentligt som den nazistiska regimen stod för. 

Alys bok är därtill en pedagogisk genomgång av vilka olika uttryck antisemitismen kan ta sig. Den period han berättar om, åren 1880 – 1945, är också en läxa för vår egen tid och epok. Alltför mycket av det vi dagligen kan studera av judehat och våldsdåd mot judar i omvärlden - den familjärt nära och den internationella - känns igen i den äldre epokens uttryck och borde tjäna som varning för uppväxande släkten.

Se också denna artikel om Götz Alys förra bokHitler folkstat, översatt till svenska.