"Den ryska litteraturen har alltid hyllat förövaren"

Oksana Zabuzjko: "Vi väntar fortfarande på en heltäckande studie kring hur Kreml systematiskt över decennier korrumperat väst, likt Dmitrij Nechljudov besudlar Katjusja Maslova i Tolstojs Uppståndelse". 

 

Oksana Zabujko är ukrainsk författare. I fredagens DN publicerades en längre essä av henne i DN. Budskapet går inte att missförstå; från Ryssland och rysk litteratur kan vi bara förvänta oss den maximala ondskan. Hon skriver bland annat:

Vi väntar fortfarande på en heltäckande studie kring hur Kreml systematiskt över decennier korrumperat väst, likt Dmitrij Nechljudov besudlar Katjusja Maslova i Tolstojs ”Uppståndelse”. Och nu menar jag inte enbart det samröre som registrerats i FSB:s stängda arkiv, utan också något mer subtilt – en långsiktig utsuddning av gränserna för det acceptabla i västerländsk kultur, det gradvisa skiftet från en europeisk rationalisering av ondskan till en rysk normalisering av den.

Tolstoj observerade att mänskligt medvetande är böjligt och utmärkt skickligt på självrättfärdigande. När Katyusja blir prostituerad förändras hennes bild av världen så till den grad att upplåtandet av hennes kropp till män som våldtar den mot betalning blir, om än inte ärbart, åtminstone ett fullständigt normalt beslut. Detta är faktiskt en modell för all rysk litteratur, som fortfarande betraktas som europeisk och humanistisk: Rysk litteratur har under tvåhundra år målat upp en bild av världen där den kriminelle ska ömkas, inte fördömas. Vi ska sympatisera med honom, för ”det finns inga skyldiga människor i världen” (Tolstoj, igen). Alla är beredda att skära av sin grannes hals, det hela hänger på priset.

Och:

På många sätt var det rysk litteratur som vävde kamouflagenäten till Rysslands stridsvagnar. Jag gick i skolan i Sovjetunionen, med rysk litteratur som obligatoriskt ämne på schemat, och jag minns ännu min barnachock över Turgenjevs ”Mumu”: den stumma livegna, en god själ, som på order av sin ägarinna mördar den enda varelse i världen han har kär: sin trogna valp. Våra lärare hoppades att berättelsen skulle väcka sympati för protagonisten och hat mot ägarinnan. Nu kan jag se den sortens skolning hos dem som förbannar Putin och samtidigt tycker synd om soldaterna han skickat till Ukraina för att mörda mycket mer än bara valpar: stackars pojkar, som de måste lida!

 

Det är fortfarande oklart hur rysk litteratur lyckades förföra väst genom att presentera sig själv som en vacker prinsessa inlåst av en grym regim och hur den lyckades övertyga väst om att dess passivt infantila oemottaglighet för ondska är en dygd. (Minns ni hur Natasja Rostova i ”Krig och fred”, våldsamt förälskad i sin fästman, springer efter första bästa slyngel som ler mot henne så snart fästmannen lämnat scenen och hur Tolstoj tycker fasligt synd om henne?). Detta är en fråga för professionella Rysslandsvetare.

Tyvärr har de, med få undantag, utgått från samma myt om rysk kulturs europeiska karaktär, en myt där KGB-officeren så snart han demonstrerat att han talar flytande tyska och framträtt hos den amerikanska talkshowen ”Larry King Live” enkelt kunde passa in. Det var tillräckligt för att eliten i väst skulle enas om att acceptera honom som ”en av oss”, snarare än att i hans bakgrund urskilja gravida kvinnors uppskurna magar i NKVD-fängelset i Lviv 1941 eller ukrainska konstnärers och tänkares krossade skallar under Sovjeteran. Avrättningar av medlemmar i den ukrainska intelligentian i ockuperade städer på sistone (till exempel Tacitusöversättaren Oleksandr Kysliuk i Butja) är på så sätt en logisk fortsättning på hur KGB agerat i Ukraina inom levande minne.