Ullmar Qvick: Solidaritet

 När det var terror, krig och fördrivning i Kosova gick det som med sparkcykel med reaktionerna, nu går det med raketfart. IT-revolutionen har förändrat kommunikationen men inte umgängesmetoderna. Fortfarande finns det sådana som betraktar sig som människor som menar att när det behövs slår man ihjäl varandra.

De fismunkar som tycker att man inte ska ingripa mot detta beteende, som skyller på att regeringen X gjorde si och Y gjorde så har jag bara förakt för. 
Alla borde begripa att nu gäller det Putins vanvettiga agression . Jag är inte intresserad av analys av ukrainska tänder, hjärtan och njurar. Vi ställer upp för Ukraina för att stoppa Putin, punkt och slut. Och den som splittrar bör få känna på vad vi tycker om svikare, om dem som direkt eller indirekt går Putins ärenden.

Lyckligtvis ser det ut som om det nästan bortglömda ordet solidaritet med ett folk blivit realitet igen. Jag minns hur mycket knepigare det var att ställa upp för Kosova för 30 år sen. Albanernas renhet skulle granskas in på bara kroppen. Och folkrätten gjorde att Kosova var fastkedjat vid Serbien. Jag fattade efter ett tag att ordet folkrätt var perverst, det hade varken med folk eller rätt att göra. Det gällde bara en regims rätt att täppa till munnen och binda händerna på en del av sina medborgare. Vidrigt.

Det löste sig för Kosova, även om det finns mycket att förbättra. Men om regeringarna i Tirana och Prishtina skulle bete sig så som jag inte gillar, ska jag då vända folket ryggen? Nej, under mer än 50 års aktivitet har jag tyckt att det skulle vara lika sjukt som att ha handskar på händerna vid matbordet.
Solidaritet med alla folk som behöver den!