"Det är bara livet" brukade min son Tobias säga

Pressbild, mitten av 1970-talet, förmodligen Sydsvenskan.

 

Det som förlorats är för alltid förlorat. Oavsett om det gäller själsliga eller materiella ting, så är regeln densamma.

Som mycket ung förlorade jag mitt psykes lilla balans. De första sammanbrotten kom redan i barndomen - därför BUP och "vilohem" i 10-årsåldern - och de fortsatte upp i tonåren och vuxenlivet.

Försöken att leva ett "normalt" vuxenliv med familj misslyckades redan tidigt. Ändå blev jag sexbarnsfar och ansträngde mig till det yttersta för att försörja hela familjen på mitt skrivande.

På 1980-talet havererade jag i Lissabon. Kom till vuxenpsykiatrin i Kristianstad med dubbeldiagnosen Panic Disorder (heter förstås panikångest nu, men då fanns inget svenskt namn) och kroniskt depressionssyndrom.

Ett helt vuxenliv senare medicinerar jag fortfarande. Min familj lämnade jag 1991. Såren blev djupa och bestående. Så hade jag inte orkat fortsätta leva, om inte miraklet inträffat 1994.

Det familjeliv jag lever sedan dess är radikalt annorlunda. Med henne jag älskar är både vardagen och det särskilda möjligt. Mitt psykes obalans är i grund och botten likadant, men jag lyckas parera på ett bättre sätt.

"Det är bara livet" brukade min son Tobias säga. Jag tänker ofta på det.