"Hädelsen, eller hetsen som det numera heter, har på nytt blivit en otillåten handling"

Foto: Astrid Nydahl

 

Anders Björnsson påminner oss (i Midvinterblot, 2005) om att staten runt förra sekelskiftet  "på nytt" började uppträda som "en religiös och ideologisk makt". Det yttrande sig så att det började införas förbud mot yttranden som betraktades som avskyvärda. 

I Sverige införs "inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten, motivet är att stävja hets mot folkgrupp."

Som Björnsson påpekar sker ju allt detta i det godas namn. Syftet är enkelt uttryckt att skydda människor mot "utpekanden och kränkningar". Han skriver:

Hädelsen, eller hetsen som det numera heter, har på nytt blivit en otillåten handling.

Kan man således jämföra denna nya lagstiftning med forna tiders hädelseparagrafer? Det kan man utan tvekan göra.

För den absoluta majoriteten européer finns det inte någon gudomlig auktoritet. Därför ersätts den kristna tron och dess uppsättning dogmer med en ny tro, den kan kallas "godheten" eller "den politiska korrektheten". Men som Björnsson påpekar kan aldrig ett kollektiv känna sig kränkt, "vissa gruppmedlemmar kan kränkas av ett tillmäle", men det är också allt.

Jag skulle vilja hävda att islams massiva inflyttning i det moderna Europa har förändrat villkoren. Det är till vardags uppenbart att dessa muslimska miljonmassor tycker sig se en kollektiv kränkning av islam i allt vi företar oss. Vi blir således lätta offer för de nya hetslagarna. Vi kritiserar och diskuterar men betraktas och döms stundom som hetsare och hatare. Det är en i alla avseenden absurd situation. Den går inte att leva med. Inte rationellt och förnuftigt i alla fall.

Björnsson:

Friheten att häda, eller att predika mot den lära som kyrkan omfattade, var ett steg på vägen mot religionsfrihet. Förbudet mot att hetsa har införts i en tid när religionsfriheten är förverkligad och självklar, men där nya trossatser, som regel inte förankrade i ett kristet tänkande, har intagit den gamla överhetsreligionens plats.

Han understryker också att det han kallar "rättänkandet" (den politiska korrektheten) blir ett problem när den får status av statsideologi. I vår tid kan det få fasansfulla konsekvenser (och vi har redan lärt oss detta med konkreta fall):

Människor förföljs inte längre för sin övertygelses skull - eller hur, inte i vår del av världen - men de kan komma att förföljas för att de hetsar eller "hatar", som det ibland heter (...) Och när de avvikande är tystade, finns det ju heller ingen anledning att bekämpa dem - eller att hetsa mot dem.

Var vi befinner oss på detta sluttande plan är svårt att mer exakt ange eller säga. Men jag menar att Anders Björnssons text kan läsas som en mycket konkret påminnelse om vad som pågår över våra huvuden och i vårt samhälle. Om tiden är på väg att rinna ut vet vi inte, själv är jag ytterst pessimistisk beträffande möjligheterna att stå emot.