Jörn Donner: Diktonius. Ett liv

Victoria & Albert Museum, London. Foto nov.2017: Astrid Nydahl

Det var länge sedan jag läste en biografi över en författare som så till den grad lockade mig till skratt och ett slags insikt i både föremålet för biografin och dess författare. Jörn Donner är ju en frände till Diktonius. Han är en fri ande också i den betydelsen att han vägrar inlemma det tidigare skrivna. Han berättar utifrån sitt eget minne av mannen och utifrån sin läsning av honom. Donner själv säger att han skrivit så, därför att han inte kan skriva på något annat sätt, och för att det gällde att leva med Diktonius, som om han levde. Och om fotnoterna och litteraturförteckningarna säger han avslutningsvis i sin egen bok: ”Sådana böcker får andra skriva.”

        

Donner skriver annars en klassisk Life and Letters-biografi. Det levda är lika viktigt som det skrivna.

        

Utifrån Diktonius flödande korrespondens hämtar boken också ordagranna citat, ger berättelsen autenticitet. Donner vill, som det så vackert heter, ”motverka en glömska som fäller sin skugga över orden”.

Nå, Diktonius alltså: född 1896 i Helsingfors, död 1961 i Sibbo. Gift två gånger, far till dottern Silja. Tvåspråkig. Skrev huvudsakligen på svenska men i vissa skeden också på finska: ”Jag valde inte svenskan, ty den motsvarade mina naturligaste uttryck, var min egen tunga. Det finska inom mig är en betydande parentes, men riktigt lös och ledig är jag blott på svenskt håll inom mig.” 

Han var en av den finlandssvenska, modernistiska litteraturens förgrundsgestalter, vid sidan av sådana som Edith Södergran, Hagar Olsson och Gunnar Björling. Hans verkförteckning omfattar dryga tjugotalet böcker, med debuten Min dikt 1921. Bland hans mer kända verk finns den enda romanen Janne Kubik från 1932. Han försökte tidigt i livet sig på en musikkarriär. Kompositionerna väckte aldrig någon entusiasm och han lämnade därför musiken för dikten.

Under Diktonius liv kommer de två stora totalitära systemen kommunism och nationalsocialism att prägla Europa. Som tidig vän med Otto Wille Kuusinen, Finlands kommunistiske publicist, och småningom en femtekolonnare i Stalins tjänst, påverkades han säkert både i riktning mot det socialistiska lägret, men också mot en allmän radikalitet i socialt såväl som kulturellt avseende. Donner understryker att Diktonius dock pendlade mellan olika politiska tendenser men att hans grundläggande kritik av Hitler-Tyskland var tidig och genomtänkt: ”Den svarta mässan kan börja!” skrev han 1933 efter utrensningarna i akademier och konstinstitutioner där man med dragna revolvrar tvingade professorer att lämna sina föreläsningssalar. Hans syn på Sovjetunionen och den kommunistiska diktaturen var, skriver Donner, ”mångtydig”. 

Diktonius ska ha varit väl medveten om förtrycket, men ändå valt att ha en försonlig inställning och t.o.m. vid ett tillfälle talat om att flytta till Sovjetunionen. Hade han gjort det, hade han förmodligen gått samma öde till mötes som många aningslösa kommunister, både från Sverige och Finland, vilka valde Stalins stabila diktatur framför de bräckliga demokratier de fötts i. Paradiset blev ju, som Donner påpekar, en mardröm. Efter kriget närmade sig Diktonius den politiska vänstern, då en allmän uppgörelse med tyskorienteringen ägde rum. Diktonius närmade sig de femtio och ville firas ”på ett värdigt sätt” trots sjukdomar och elände.

Donner säger att Diktonius var mindre läst än omtalad. Alldeles bortsett från de politiska aspekterna av hans modernism, måste man ställa frågan vilken betydelse han haft för svenskspråkig dikt under denna epok, och på vilket sätt den kan sägas ha påverkat också en senare utveckling. Det är det ena. Det andra är individen Elmer Diktonius, hans liv som diktare, pendeln mellan försöken att vara redig familjefar å ena sidan och fågelfri författare å den andra. Den ekvationen är det få som lyckats lösa. Ivar Lo-Johansson skrev att det enda äktenskap en författare kan tillåta sig är det med skrivandet.

Betydelsen av hans modernistiska poesi är väl föga omtvistad. Men stod den i en klass för sig? Hagar Olssons bedömning av hans debutbok Min dikt kunde ses som ett varmt välkomnande av något som lät annorlunda än Edith Södergran. Den senare hade han sett en gång men sedan aldrig mer, och hennes dikter skänkte honom både tröst och inspiration. Donner påpekar att många kritiker om de första fyra böckerna uttryckte sig hånfullt, de kallades pekoral och sades innehålla ”pornografiska sexualfantasier” I det avseendet kan man kanske stanna till och undra över om det trots allt inte fanns något radikalt annorlunda hos Diktonius, en mentalitet och en ton som kunde anses modern också för en läsvan publik. Kritiken tycks ovillig att följa Diktonius när han bullrar och larmar. Den tycktes, för att tala med Jarl Hemmers ord, hellre se ”manlig ödmjukhet än bärsärkalynne”. Men Eyvind Johnson skrev i Arbetet att vi har att göra med ”ett av de få namn som kommer att leva kvar i svensk lyrik”. Oavsett den samtida diskussionen om författarskapet är det en självklarhet att Diktonius skrivit in sig i litteraturhistorien som en modernistisk pionjär.

”Han ville vara ensam i ett rum när han skrev. Han ville inte höra barnskrik."

Många diktare kan säkert känna igen sig i Donners beskrivning. Det är en sak att hylla barnet i en dikt, en helt annan att skriva till dess skrik. Det bränsle han var i stort behov av började tryta. Kretsen var liten, hans rent fysiska försvagning spelade roll och livet i Grankulla präglades av ekonomisk misär. Resandet var över. Bara blicken inåt återstod. Diktonius bränsle fanns inte ens sparad i ladorna. För Donner själv kunde ett samlande av bränsle bestå i ett ”fucking party” tillsammans med Artur Lundkvist i Bangkok, en pornografisk tillställning som enligt uppgift Svenska ambassaden medverkat till att arrangera. Donner samlade bränsle av det han såg och drack. 

Diktonius blev kvar i Grankulla och sjönk. När hans sista bok Novembervår utkom 1951 skrev Artur Lundkvist att ”man förnimmer människolivets och diktandets tysta tragedi”. 1955 skriver han sina sista brev och hustrun Leena uttrycker en förtvivlan över hans ”trasiga nerver” och förlorade talförmåga.

Ett diktarliv var till ända och Jörn Donner berättar om det på ett både gripande och djupt personligt sätt.