Varför jag minns Shrewsbury

Ner för gatan. Foto: A.N.

”Ett stort industriföretag behöver många arbetare, som tillsammans sysselsätts i en enda byggnad; de måste leva nära varandra och utgör, redan då det gäller en måttligt stor anläggning, en by för sig själv. De har behov, och för att tillfredsställa dessa behövs andra människor, varför hantverkare, skräddare, skomakare, bagare, snickare, murare drar dit. Byborna, särskilt den yngre generationen, vänjer sig vid fabriksarbetet, blir förtrogna med det, och när den första fabriken inte kan anställa alla, faller lönerna, och följden blir att nya fabrikanter flyttar in. Så växer byn till en liten stad, och den lilla staden till en stor. Ju större staden, desto större dess fördelar.” 

(Friedrich Engels: Den arbetande klassens läge i England, 1845, svensk översättning 1983 översatt av av Claes-Eric Danelius)

När man reser runt med buss och tåg i England kan man få två paustimmar på magiska platser som Shrewsbury.

Utmed gatan. Foto: A.N.

Man behöver inte tala om berömdheter och fotbollslag, man kan bara strosa utmed stadens backiga gator och begrunda varför så gamla hus är så oerhört mycket vackrare och mänskligare än nutidens.

En plats vid gatan där man stannar upp. Foto: A.N.

Jag tar med jämna mellanrum fram de här bilderna och inser att jag, för att tala med en litauisk poet jag en gång mötte, "hellre hade levt under barocken men med dusch". Det är ju i det skämtet vi också ser sprickan. Husen är oerhört vackra. Men hur var det att leva i dem? Vatten, avlopp? Hygien, värme och kyla? Nå, jag njuter av att se dem.

Och det gör man här också. Foto: A.N.