Ny (-gammal) policy i min blogg

Nerja, södra Spanien 2017, naturens egen erotik. Foto: Astrid Nydahl

Missförstå mig inte, det som tillhör privatlivet (allt vad det innebär från barnbarnsliv till sjukdomar), är alltid tacksamt att skriva om. Det ger självklara reaktioner (och driver framför sig sådana fenomen som Facebook). Men det är för den som skriver också ett alldeles onödigt sätt att blotta sig.

Nerja, södra Spanien 2017, naturens egen erotik. Foto: Astrid Nydahl

När jag började blogga inför arbetet med min första bok om portugisisk fadomusik (herregud, den utkom i bokform i augusti 2004 så det måste vara minst 13-14 år sedan, alltså precis när fenomenet dök upp och blev tekniskt möjligt) skrev jag som den yrkesman jag var. Det som var personligt i den boken - i hela det arbetet - var det faktum att fadon talar till mycket djupt liggande känslor.

Nerja, södra Spanien 2017, naturens egen erotik. Foto: Astrid Nydahl

Jag kunde då inte veta vilka gränslösa hinder och tragedier som skulle kanta min livsväg. Jag har (alldeles för ofta) delat med mig av dessa. Men lika ofta har jag tagit bort sådana bloggposter. Om jag i framtiden skriver på minnesdagar för min döde son eller min döde sonson må det vara hänt. Men ska jag alls fortsätta blogga ska det vara utifrån väsentliga ting. Min blogg ska i allt större omfattning sträva efter att vara vad den var fram till valet 2010, alltså en plats för idépolitisk diskussion och debatt. Men också det den är nästan varje dag: en kultursida om litteratur, musik, historia, filosofi...  Min läsekrets har idag sjunkit till en tredjedel av vad den var för ett år sedan. Det är inget att hymla om. Men ska jag fortsätta får det vara inom de skisserade ramarna. Den som lever får se, det är ju som bekant val igen nästa år (och om det alls blir ett ämne för mig vet jag inte heller).