Gamla och nya språk

Foto: Astrid Nydahl

Den missanpassade konsumenten angriper poliser och brandmän, sätter fyr på grannarnas bilar, slår sönder det som skulle vara gemensamma institutioner (skola, daghem, bibliotek) och jagar de människor som inte anslutit sig till pöbeln. För varje sten som träffar brister det kollektiva nätet ännu en bit och vi har kommit närmare det tillstånd som kan betecknas som lågintensivt inbördeskrig (det som Hans Magnus Enzensberger sammanfattade så drabbande, det som innefattar allt från stenkastningen till våldtäkten, från eldhärjandet till rånen). Klagoropen "polisvåld", "rasism" och "utanförskap" används som sköldar bakom vilka alla sorters beteenden odlas. Mediaklassens stryker medhårs och lovsjunger de betonggetton som för varje med(ia)veten medelklassidylliker skulle vara otänkbara att leva i. Försöken till analys (och kritik) av det etniskt, kulturellt, religiöst och politiskt konfrontativa möts av förakt och svartmålning. Det gamla språkets förvaltare ställer sig också vid varje grind och vaktar så att inte en enda kritiker släpps in i lagomlandets eget gated community. Det ena nya språket är inte nytt i det avseendet. Som alltid försöker det dölja samtidigt som det oavsiktligt beskriver en katastrof. Det andra nya språket sjunker allt djupare ner i de infantila lätenas kakofoni.