Dan Korn och kampen mot kulturarvet

Sutton House i London, som gjort för sandslott och skalbaggar

En rabbin rör om i den svenska grötgrytan. Jag läser honom allt oftare, kanske beror det på att han publicerar sig mycket. 

Dan Korn, tio år yngre än jag men med en helt annan erfarenhet. Förvisso född i Sverige men med lång utlandslevnad, som 1987-2009 i Antwerpen och numera engelska Manchester där han verkar som rabbin. Tror jag, ty det är inte lätt att hitta helt färsk information om honom. 

Hans hemsida presenterar boken som senaste nyhet ”Rasister det är vi allihopa”, den utkom i början av 2016. Han är förstås en mycket upptagen man. Artikeln jag nu har läst och ville säga några ord om är publicerad i nya numret av tidskriften Axess, nr. 7/2017, där presenteras han som författare, kulturhistoriker och rabbin. Hans nya bok heter "Kalle Anka på kräftskiva – berättelser från landet utan kultur" (Timbro september 2017). 

Det man diskuterar i Axess är Kampen mot kulturarvet. Observera det lilla ordet mot. Det är lätt att missar eller missförstår det. Man vill kanske helst att det ska stå för.

Att det förs en ihärdig kamp mot vårt kulturarv är svårt att förneka. Det räcker ju, som Niall Ferguson brukar påpeka, att slå på tv:n eller öppna en dagstidning för att bevisen ska välla emot en. 

Korn tar som utgångspunkt för sina resonemang anblicken av en 1500-talsbyggnad i London, Sutton House. Där kan man lära sig bygga sandslott, klä ut sig till skalbagge, gå i anarkiskola för att lära sig ”bryta regler, slåss för sina rättigheter och stå upp för det man tror på.” Och om inte det räcker kan man ansluta sig till ambitionen med Sutton House Queered; ”to question and disrupt, challenge and celebrate”. Husockupanter på plats under 1980-talet gjorde väggmålningar som kvalitetsmässigt anses jämförbara med husets 1500-talspaneler. Korn tvivlar på att det kan stämma.

Nå, detta är ju en utgångspunkt som heter duga. Och nog känner vi igen oss. Sutton House är inte ensamt om att riva ner, slå sönder och förgöra det vi ärvt av tidigare generationers högkultur. Däremot kan man säga att vi i Sverige anstränger oss till det yttersta för att följa den brittiska vägen. Det är inget nytt. När det gäller rosenskimrande multi-kultiromantik försöker vi rentav springa ifatt dem.

Korn visar hur vi också gärna korrigerar och/eller förfalskar verkliga omständigheter för att de bättre ska passa in i ”visionerna” och de korrekta tankarna. Så tvingades Sjöhistoriska museets utställning om ostindiefararna att anlita en konsult som petade in både kvinnor och slavar i berättelsen, trots att bevisligen inga kvinnor seglade på ostindiefarare och dessa inte hade det minsta med slaveriet att skaffa.

Ja, Sverige är sannerligen ett kuriöst land. Det räcker allt oftare att förstå det svenska språket för att man skulle vilja ge upp. Jag är nog inte ensam om den känslan. Inte behöver man ens ta till Sutton House för att känna denna längtan efter något hinsides livet.