När vänstern förlorat allt återstår endast islamismen

Foto: Astrid Nydahl

Hur förhåller det sig nu med religionskritiken i relation till yttrande- och tryckfriheten? Hur förhåller sig vänstern? Låt oss ta legendariska Charlie Hebdo som exempel. Har denna satiriska publikation ägnat sig åt att ”förfölja muslimer”? Den anklagelsen har svirrat runt som ett slags förklaring till den fasansfulla massakern 2015. Men det är sannerligen ingen förklaring. Det är en politiskt korrekt ursäkt. Pascal Bruckner skriver:

The Parisian daily Le Monde notes that the satirical publication Charlie Hebdo had devoted only 4 percent of its covers to representations of the Prophet Mohammed, whereas it has been mocking Jesus, Moses, the Dalai Lama, and the pope for 40 years—but this 4 percent earned it a collective assassination by Islamist killers on January 7, 2015. And for criticizing two French Islamist groups with ideological complicity with the Charlie Hebdo murderers, I found myself dragged before a tribunal and charged with defamation. I won the trial—fortunately, since what I was saying was the simple truth.

Bruckner lever fortfarande. Men man försökte fälla honom som kriminell för att han ville visa hur franska islamister bär ansvaret för Hebdo-massakern. Han är inte ensam om det ödet. Det är som om västerlandets juridiska, politiska och intellektuella elit fått för sig att varje form av kritik riktad dels mot religionen islam, dels mot islamismens mordiska attentat, skulle vara ett brott. Är det ett brott? Ja, det är vad vi förknippar med Orwell och begreppet tankebrott. En felaktig tanke. En tanke som denna juridiska, politiska och intellektuella elit uppfattar som ett hot mot den rådande ordningen. Förresten, är det verkligen rätt att kalla denna treenighet för elit? Jag tror inte det.

Däremot kan vi vara överens om att makten i alla dessa tre avseenden lutar sig mot en alltmer förvirrad och vilsegången vänsterströmning. Vänstern i västerlandet har gått från att vara motmakt, opposition och revolutionärt sinnad till att bli maktens yttersta grindvakt och ideologiska försvarsmur. Pascal Bruckner finner det ytterst märkligt, men hans förklaring är den enda rimliga.

And here is where the strangest factor in the whole Islamophobia controversy emerges: the enlistment of a part of the American and European Left in the defense of the most radical form of Islam—what one might call the neo-Bolshevik bigotry of the lost believers of Marxism. Having lost everything—the working class, the Third World—the Left clings to this illusion: Islam, rebaptized as the religion of the poor, becomes the last utopia, replacing those of Communism and decolonization for disenchanted militants. The Muslim takes the place of the proletarian.

När muslimen i tredje världen tagit den västerländske proletärens plats i världsbilden blir allt han gör, säger och tänker det ytterst rätta. Vänstern betraktar – felaktigt och fördomsfullt – islam som den fattiges väg och tröst. Men när vänstern inte bara förlorat, utan också vänt sig bort från sin relation till de verkligt fattiga, de egendomslösa, de i egentlig mening proletära, finner han endast denna väg. Islam. Islamismen.