 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Å andra sidan finns skönheten också i konsten, musiken, litteraturen - i andra människors ansikten, i former och färger som bärs upp av dem. Tyvärr lever denna skönhet under attack. Den postmoderna människan älskar att posera i de billigast tänkbara plagg. Då tänker jag inte på priset, också de trasiga och hängande jeansen är mycket dyra. Den uniforma livsstilen gör att jag möter denna trasighet överallt. Den är internationellt utbytbar.
Verklig skönhet kan finnas i ett kort ögonblick, ja i ett ögonkast. Ett leende kan bli transportabelt hos den människa som möts av det.
På tal om trasiga kläder: jag minns en reaktion från min mor (1912-2002) som ännu sent i livet var ute och åkte buss och tunnelbana. Hon brukade skratta och berätta om underliga figurer som syntes på stan, men trasiga byxor hade redan då blivit 'moderna' och då skakade hon på huvudet och blev allvarlig och sa: "När jag var barn så var det ju bara stackars människor som inte kunde ta hand om sig som gick omkring i trasiga kläder. Alla andra försökte vara hela och rena även om de inte hade det så fett."
SvaraRaderaJag antar att hon tänkte på så kallade stockholmsoriginal som 'Tras-fröken' som nog i själva verket var mentalt störda uteliggare. Men det är väl dit vi kommit i Sverige (och på andra håll i världen): nu har människor som har råd att klä sig ordentligt också råd att se ut som vandrande lumpupplag. Men jag undrar vad underbetalda asiatiska textilarbetare tänker när de får i uppgift att riva sönder och smutsa ner nysydda klädesplagg?
Tack för din magnifika kommentar Björn. Du fångar fenomenet på pricken! Det kunde ha varit min mamma som sa så.
SvaraRadera